fiabiten

Idag händer det stora saker i Högdalen.

Det är nämligen premiär för nya "T-bibblan", som nu ska invigas med pompa och ståt.

Jag har inte riktigt förstått om detta ska ersätta det befintliga biblioteket, men jag antar det.

Ovanpå biljetthallen ska det ligga, och vara helt enormt.  Tanken är att man ska kunna slinka in där på väg till eller från jobbet, låna böcker eller bara läsa tidningen. Klockan sju på morgonen öppnar "loungen", där man ska kunna sitta och läsa morgontidningen eller ta en fika på väg till jobbet. Klockan nio öppnar själva biblioteket.

Jag tycker att det är en skön idé, att lägga ett bibliotek på en plats där många personer passerar, och att försöka locka fler att gå på biblioteket. Men jag måste erkänna ett uns av skepsis. Kommer folk verkligen att gå dit på väg till jobbet? Av vad jag har sett på mornarna i Högdalen så verkar folk inte så värst intresserade av annat än att komma med tunnelbanan så fort som möjligt (däribland jag själv). Jag kan inte riktigt se vilka som skulle komma klockan sju för att sätta sig i loungen, om man inte räknar alla hemlösa som i vanliga fall köar utanför Convictus ett stenkast därifrån, och som nu hotas av nedläggning.

Idag är det fredag, och det gör ju naturligtvis det hela lite extra festligt, nu när det vankas invigning och allt. Jag undrar om det kommer att dra fler festsugna söderortsbor än i höstas när det var Högdalens dag och Charlotte Perelli uppträdde i ösregnet i centrumgången, ständigt nära att bli överkörd av minitåget som körde fram och tillbaka fullastad med kids hela långa dagen. Hur räknar man sådant egentligen? Räknas man verkligen som "besökare" bara genom att passera centrum, även om man trött och irriterad försöker klämma sig igenom folkmassorna för att komma fram till Ica? Tveksamt. Och räknas i så fall gubbarna och tanterna som sitter på torget hela dagarna vid fontänen och dricker starkvin? De sitter ju där alla dagar, med eller utan Charlotte Perelli eller nytt bibliotek.

Jag tror jag hoppas över festligheterna idag, invigningen är säkert över när jag väl kommer dit i eftermiddag i alla fall. Det är lika bra att dra till landet och andas frisk luft istället.

T-Bibblan kan jag besöka vid ett senare tillfälle. I vår kanske, för det ska finnas en stor balkong i söderläge på biblioteket. Hurra!

Nya sneakers är vårtecken. Ge mig! Ge mig! Ge mig!

  

Häromdagen när jag rotade i frysen efter något ätbart hittade jag en påse "stekbullar" från Coop. Det fick mig genast att fatta misstankar. Om köttbullar inte ens får heta köttbullar så måste det vara något lurt...? Och just precis, det var inte mycket kött i dem visade det sig när jag läste innehållsförteckningen. Däremot en herrans massa annat skit som jag inte kände mig speciellt sugen på att äta. Så därför tänkte jag att vad fan - man är väl inte sämre än att man kan rulla sina egna köttbullar! Och här har jag alltså dokumenterat mitt verk, mest för att visa för mig själv att det minsann inte stod några stekbullar på bordet den dagen!

Jag hittade ett gammalt inlägg från den 13 februari förra året. Då hade jag världens vårkänslor, och ghittade de första vårblommorna i rabatten utanför min dåvarande lägenhet. Vilken lycka!

Idag är det den 4 februari, alltså nästan exakt ett år sedan jag skrev det inlägget. Tänk om det kommer knoppar lika tidigt i år igen? Det känns ganska avlägset, det är fortfarande is på vattnet och minusgrader i luften. Fast det är sol på dagarna, och om man sitter i ett kontorslandskap med stora fönster känns det faktiskt lite som riktig vår.

Åh vad jag längtar tills graderna stiger och man kan ta på sig vårkläder! Och att det är ljust när man åker till och från jobbet! Man kan promenera in till Söder efter jobbet och kanske ta en öl på Medis uteserveringar...

Det är alltid likadant de första vårdagarna. En miljard solkåta stockholmare tränger ihop sig på Snaps uteservering iklädda solglasögon och korta jackor. Sedan börjar solen gå ner, alla byter bord minst tre gånger, tills solen helt och hållet döljs av Pinnen. Då blir det plötsligt istid och inga fleeceplädar eller värmekaminer i världen kan tina upp skocken med stelfrusna stockholmare.

Men, sen går det undan. Träden blir gröna över en natt (så brukar det oftast kännas) och temperaturen stiger.
Och så helt plötsligt sitter man där i sin skinnjacka och klibbar fast i fodret. Och då är det verkligen vår.



När man får sätta på sig vårkläderna myser man i hela kroppen!



Inget ställe symboliserar väl våren som Medborgarplatsen?

Jag var sju år när jag fick min första freestyle. Den var stor och klumpig och alldeles för tung för att fästa i skärpet (ni minns väl fliken på baksidan?). På den tiden använde jag den mest vid tåg- och bilresor för att lyssna på sagor, men med åren började jag lyssna oftare och oftare och mer och mer musik. Kassettbanden fick man spela in själv, oftast från radion. Då fick man sitta och passa tills en bra låt kom (på Power hit radio), då fick man snabbt kasta sig över rec-knappen. Man fick alltid med lite reklam eller oljud, och nästan inga låtar var hela. Och eftersom apparaterna drog kanske mycket batterier så fick man snåla med snabbspolningen, så det var egentligen inte så ofta man fick höra just den låt som man var sugen på.

Några år senare fick jag en CD-freestyle av en tjejkompis. Det var väl kanske inte den allra senaste modellen, den var ca tre centimeter tjock, vägde typ ett halvkilo och drog upp nya batterier på en halv skiva. Men ändå, en CD-freestyle!
Jag kämpade på ett tag med klumpedunsspelaren, men ganska snart började farsan knorra eftersom det ständigt var någon som hade stjälat alla hemmets batterier (under den tiden fungerade inte en enda fjärrkontroll eller timer).
Tillslut köpte jag en ny spelare på Clas Ohlsson, en silverfärgad ch runt sak. Den var ju både lättare och snyggare och batterier räckte kanske fyra skivor, men eftersom den var lättare så var den också mycket känsligare mot skakningar.
Antingen fick man gå och bära den som ett serveringsfat (a´la kypare av hög klass) eller så fick man stå ut med hack i varenda låt.

Något år senare fick jag en minidisc av en pojkvän. Åh, vad den var fin! Visserligen saknade den fjärrkontroll, men ändå, tänk att få plats med den i fickan och dessutom slippa alla hack! Nackdelen var att jag bara hade fått med en enda skiva, och den enda artisten var 2pac. Man tröttnade ganska snabbt. Och problemet var att jag inte hade fått med någon sladd för att spela in nya. Så efter ett tag slog jag på stort och köpte en helt ny.
Men det var jobbigt att spela in skivorna. Återigen var man tvungen att passa vid stereon eller datorn och pausa och spela och stoppa, men det var det ju ändå värt. Dessutom hade min nya spelare fjärrkontroll som man kunde fästa på kragen. Och det var ju så lyxigt så det knappt var sant!

Första gången jag såg en mp3-spelare tittade jag häpet på den lilla (ja, allt är ju relativt) mojängen i min hand, och hur jag än vände och vred kunde jag inte för mitt liv begripa hur man skulle få in musiken i den! Det var Emilie som hade fått den av sin moster som varit i USA, men det var ju inte direkt stort minne i den. Sex låtar tror jag hon hade.

Det hela började klarna när jag fick min första egna mp3-spelare. Men det var ju inte tal om någon meny, utan man fick vackert bläddra igenom låt efter låt tills man hittade någon man ville lyssna på. Och varje gång man stängde av den gick den tillbaka till låt ett, så man hade ju hört de första låtarna miljoner gånger.

Idag har jag en iPod nano, och vilken underbar pryl den är! Batterierna räcker hur länge som helst, man får plats med hur många låtar som helst, den är lätt att ladda, där är liten och snygg, och det finns meny så man snabbt kan bläddra mellan låtar och låtlistor. Jag kan inte förstå hur jag kunde kånka omkring på en tjock freestyle en gång i tiden!

Undrar vad nästa steg blir?

På lördag har jag stora planer.

Jag och några vänner tänkte göra någon skön vinteraktivitet, och vad passar då inte bättre än att dra ut och pimpla?

Jag har ingen som helst erfarenhet av detta, men man måste ju testa, eller hur? Faktum är att jag aldrig ens fiskat på riktigt i en vanlig sjö. Men vad fan, hur svårt kan det vara?

Det är ju bara att borra ett hål och stoppa ner linan!

Jag tänkte att sportfiskebutiken på Söder kan ge mig lite support. Fiskekort måste man ju ha och det kan man köpa där har jag läst. (Vad skulle man ta sig till utan google?)

Sedan är det bara att packa in täckbyxor och termos i bilen och köra till närmsta sjö som har is och odlad fisk. Det kommer bli hur grymt som helst!

Bara tanken på att få upp en fisk som man sedan åker hem och filear och lagar i ugnen är nästan skrämmande vuxen!

Vuxenpoäng är för övrigt något som jag plockat på mig en hel del på sistone.

Jag och tre vänner har startat en ny trend, nämligen att vi lagar mat tillsammans.

Vi har hittills hunnit med rätter som lasagne, fiskgryta med saffran och hembakt bröd och helstekt rostbiff i ugn med potatisgratäng. Det är sjukt roligt, och det blir alltid gott. Vi är bäst helt enkelt!

Dessutom har jag börjat lära mig dricka rödvin, det ni!

I morgon ska jag börja träna också tänkte jag, åtminstone springa lite på löpbandet och cykla lite. Efteråt vill jag sola och sedan har jag tvättstugan. Herregud, jag känner mig nästan som fyrtio!

Dagen före dopparedagen.

Är det bara jag som inte alls är i julstämning? Så känner jag varje år, kanske är det bara att inse att vuxna aldrig får det där julpirret och förväntningarna man fick som barn. Till min stora fasa har jag upptäckt att julen stressar upp mig mer än vad den ger mig ro, något som jag egentligen inte vill erkänna. För jag älskar julen, och längtar till den till och med på sommaren ibland. Men trots julbak, julpyntning, julmat, och alltihop så längtar jag innerst inne efter att alltihop ska vara över. Framför allt på grund av julklappsinköpen. Usch!

I vanlig ordning gick mina julklappsinköp åt skogen igår. Jag gick ut på stan, men hittade bara klappar åt mig själv. Efter en kvart var jag utled på folk och trängsel, så i ren panik flydde jag till Wasas och mötte upp Nisse, Masen och Karim. Det kändes roligare med öl och tapas än att armbåga sig fram bland hysteriska kärringar, enorma barnvagnar och illvilliga ficktjuvar.

"Jag har ju ändå en timme på mig i morgon också" tänkte jag, precis som vanligt. Men jag vet ju innerst inne att jag kommer att springa med andan i halsen på självaste julaftonsmorgon och köpa alldeles för dyra sista-minuten-klappar. Så är det nämligen varje år, trots att jag dyrt och heligt lovat mig själv att jag ska vara färdig med julklapparna redan i november.

Ikväll hoppas jag i alla fall på lite julefrid, jag ska hem till pappa och bara dega, käka och sitta framför brasan. Och känna ledigheten förstås. Och sedan, efter julafton, ska jag kasta allt vad julkorgar,  pepparkakor och adventspynt heter åt helvete.

Så känns det nu i alla fall.

God jul och gott nytt år på er allihop!

Idag är det den 22:a december, och jag har inte köpt en enda julklapp. Ångest. Jag tänkte försöka förhandla mig till ett par extra timmar idag på eftermiddagen av mina kollegor för att ge mig ut på stan. Fast jag ryser i kroppen redan nu bara av tanken på att trängas med folk i city, kanske borde jag åka till Farsta centrum istället? fast å andra sidan, där måste man slåss med en hel hord av unga småbarnsmammor istället. Jag får göra en lista på vad som ska köpas redan nu, så att mina inköp går så fort som det bara går.

I torsdags var det julfest med jobbet, och det var riktigt kul. Jag och Tove hittade mintuu i baren, och sedan var det kört. Men snygga var vi i alla fall! (Eller inte)


I fredags var det julfest hos mig, och även det blev riktigt lyckat. Nisse hade gjort ordentligt med janssons frestelse, och tillsammans med alla andras bidrag blev det en riktig brakmåltid som vi sköljde ner med glögg, skumpa, öl, vin och gin.
Jag och A-k imponerade på gästerna genom att plocka fram våra gamla jonglör-kunskaper med några clementiner, men tyvärr så var det inte lika lätt efter några koppar glögg, så några clementiner smet in under soffan och gömde sig, vilka jag absolut inte får glömma att rota fram innan de möglar. Kanske ligger det någon kvarglömd gäst där också och möglar. Men det där tar jag tag i ikväll efter mina julklappsbestyr.

När jag var tolv år hade jag bestämda planer på vem jag skulle gifta mig med, nämligen Robbie Williams, medlem i pojkbandet Take That. Att han var en världsstjärna god för miljoner i England och jag själv var en knubbig tolvåring med fula kläder i lilla Sverige, såg jag inte som något hinder eller ens som en försvårande omständighet. Jag hade en reserv också, om något skulle skita sig, och det var Mark Owen i samma band.

Månadspengen gick snabbt åt på Punktshop där vi handlade idolkort och kläder, broscher och kepsar, allt med Take That. Stora affischer prydde väggarna hemma (det är rivmärken i tapeten efter häftmassan än idag). Min kompis, som också var ett hängivet fan, hade en pappa som jobbade på Tidningarnas Telegrambyrå, och hon fick massor av pennor och sudd som det stod TT på, och det fick duga när inte pengarna räckte till, Take That förkortades ju naturligtvis just TT! Inte med samma logga som urtrista Telegrambyrån förstås, men är man tolv år och har tre hundra kronor i månadspeng så kan man inte vara så petnoga.

I vårt kvarter fanns en liten kiosk som sålde mycket olika tidningar från hela världen. Där kunde man göra kap, nämligen tyska poptidningar med posters som inte fanns i svenska tidningar. Vi fattade ju inte att skvatt av vad som stod i artiklarna, men det var ändå bilderna som betydde mest. Gubben som ägde kiosken stod alltid utanför och rökte, och han hade ett speciellt sätt att hälsa. Om man provar att säga "Tja!" så fort som det bara går så får man precis hans sätt att hälsa. För inte så länge sedan dök han upp på mitt jobb, han är tydligen SL-ombud, och sa precis just så: "Tja!". Då insåg jag att mycket förändras, men ändå så lite.

Idag läste jag i DN att Take That inte bara återförenats, utan även har såld flest skivor på samma dag under hela 2008 i Storbritannien. Fler än Coldplay! Då kan man inte låta bli att undra om det är samma tjejer som köper skivorna idag som på nittiotalet. Sådana som vägrar ge upp sina idoler, som kanske fortfarande drömmer om Gary Barlow trots att de är lyckligt gifta och har barn. Det måste jag säga känns lite tragiskt. Men jag minns när bandet splittrades - folk var hysteriska, flera tog livet av sig. Så att jag lyssnar på deras skivor någon gång om året känns ändå ganska normalt.

Idag råkade jag ut för en matstönare vid lunchen. Usch! Jag avskyr att hamna i närheten av sådana, för jag blir så irriterad att jag tappar aptiten (som det annars inte går någon direkt nöd på). För er som inte vet vad en matsönare är så ska jag gladerligen berätta det, så kanske jag får lite medlidande från någon.
En matstönare är en sådan där typ som inte kan vara tyst när den äter. De pratar inte, men de gör en himla massa andra ljud som är värre än allt löst babbel i världen. Det ska pustas och frustas, "mmm:as" och suckas och stönas, allt för att liksom visa hur de njuter av maten. Problemet är bara att jag, trots att jag kan sitta flera stolar bort, verkligen inte njuter av maten när jag hör det där hemska stönandet. Varför kan de inte bara låta maten tysta mun?! Eller säga typ "jamen det här var jädrans smarrigt" eller något och sedan fortsätta äta tyst som en normal människa?
Tack vare den där typens vidriga flåsande var jag tvungen att slänga halva min lunch.

Död åt alla matstönare! (Eller åtminstone ljuddämpare)

I Högdalen där jag bor finns en Pressbyråkiosk. Den ligger precis mitt emellan tunnelbanan och busstorget, så det är ganska mycket kunder där i rusningstrafik och tidigt på mornarna, eftersom många vill köpa kaffe/frukost/tobak/tidning på morgonen innan de åker till jobbet.

Detta kan ju tyckas ganska naturligt, men verkar ändå vara något som personalen på Pressbyrån i Högdalen fullständigt har missat.

Personalen på Pressbyrån i Högdalen består av vad som verkar vara en familj. Alla är vuxna runt trettiofem, och de har drivit butiken i åtminstone ett par år. Alltså kan man tycka att de borde ha ganska bra koll på när det är som mest kunder, när man bör ladda upp med mycket bröd, när man bör ha dubbel bemanning, och så vidare. Enkla saker som till och med en senildement gammal haschrökare skulle kunna förutse. Men ack inte, på Pressbyrån i Högdalen råder en minst sagt avslappnad stämning bland personalen.

I morse blev jag, för säkert trettionde gången i ordningen, sur och tvär efter ett besök på Pressbyrån. Jag hade slut på cigaretter, så jag handlade ett paket. Eftersom jag hade bytt jacka så hade jag missat att få med mig tändare, så jag köpte även en sådan.

När jag kom in i butiken stod kassabiträdet och lade på läppstift. Men tro inte att hon slutade upp med det bara för att det råkade komma in en kund, det vill säga jag, nejdå, lugnt och sansat såg hon till att inget läppstift hamnade utanför. Jag kände irriterat hur sekunderna tickade, snart skulle jag missa mitt tåg. Jag klämde fram ett ganska högt och irriterat "Hej" för att uppmärksamma henne om att en av hennes kunder stod och försökte bidra till hennes levebröd, och med en suck tittade hon upp från spegeln. "Hej" svarade hon med ett tonfall som om jag vore en stor böld som just bett att få sätta mig i hennes panna, och började sakta packa ner läppstiftet i sin väska.

"Marlboro Lights tack, och en tändare" sa jag vänligt, trots att jag ville ge henne en fläskläpp som hon inte skulle kunna måla på ett bra tag igen.

"Två eller?" frågade hon då.

Va? Vadå två?

"Nej tack, ett Marlboro Lights och en tändare tack" upprepade jag gällt.

"Aha" mumlade hon och skannade in varorna.

När jag sedan kom ner på perrongen och skulle tända en cigarett (ni som känner mig väl vet att jag blir ganska ogemytlig när jag är röksugen på mornarna) så fungerade förstås inte tändaren jag just köpt. Och inte hade jag tid att springa upp och byta, för då skulle jag vara tvungen att ställa mig i kön igen och absolut inte hinna med tåget. Förut har det hänt att jag köpt Loka på flaska som inte gått att öppna, men då är det ju bara att byta ut den i hyllan utan att behöva avbryta diverse läppstiftsmålande eller andra sysselsättningar som tydligen är viktigare än kunder. Men nu var jag alltså tvungen att vara röksugen i ytterligare trettio minuter på tunnelbanan.

Men, säger ni, köp dina cigaretter någon annanstans då!

Jo, men det finns två hakar. Det första är att ingenting annat är öppet så tidigt på morgonen. Och det andra är att precis utanför mitt jobb ligger en sexfilig bilväg som man måste korsa för att komma över till tobaksaffären, om man inte vill gå två kvarter bort till närmsta övergångsställe. Jag har försökt sicksacka över mellan bilarna, men sedan jag råkade hindra ett ekipage med stadsbesök (Fyra polispiketer, två mc-cyklar och två limousiner) har jag slutat med det.  

Så än så länge får det bli Pressbyrån i Högdalen på mornarna.

Normalt sett tar det ungefär tre minuter att gå upp till centrum hemifrån mig. Men då är det inte minusgrader, snö och jag brukar ha bråttom till någonting, oftast jobbet. Idag var det en riktig pain in the ass att ta sig till systembolaget där.
Eller, vägen dit gick väl an, men vägen tillbaka var värre. Med två tunga kassar som skar in i mina stelfrusna fingrar pulsade jag mig fram, men näsan rinnande och hår i ögonen. Nattlinnet hade en fårmåga att glida upp och visa min bak för samtiliga efter mig på gatan, men vad skulle jag göra åt det, jag hade ju inga händer fria!

Men nu, när jag uträttat dagens mission, känns det genast mycket bättre. Nu ska jag bara koka lite makaroner och ladda upp för kvällens fest.

Dagens outfit på väg till centrum: Nattlinne, tihgts, munkjacka med KSSS-tryck, raggsckor och mina äldsta air force one-dojjor. Jävligt hett. Det du, Blondinbella, det måste du pova någon gång!