fiabiten

13 februari, då är det väl vår? Nästan... ? Joooo, kom igen nu din glädjedödare!
I alla fall blev jag på årets första vårhumör idag, och det är inte illa! Solen lös när jag åkte till Mörby för att handla, och när jag väntade på bussen hem värmde den faktiskt! Och sen, håll i hatten nu, när jag skulle gå över gården med soporna fick jag syn på årets första vårblommor i jorden! Snacka om lycka! Okej, det kanske inte var nödvändigt att genast börja skissa på åresta packlista inför midsommar i skärgården, men det är åtminstone inte vinter mer!
(Och jag hoppas för guds skull att det inte blir någon heller!)



Säkraste vårtecknen:

1. Vårblommor såklart

2. Man kommer på sig själv med att hänga fram skinnjacka och trenchcoat i hallen och röja undan halsdukarna för deras skull.

3. Likt daggmaskarna när det regnar flyr alkisarna upp ur underjorden och samlas i grönområdet bakom Mörby Centrum.

4. Man köper vita sneakers med gott samvete!

5. Man känner sig inte helt lost när man tar på sig solglasögon på väg hem från jobbet.

6. Man föredrar att promenera i lugn takt till centrum istället för att ilsket stå och trampa vid busstationen.

7. Man kan titta på förra sommarens kort utan att börja grina.

8. Man gör slag i saken och tar ner den där kvarglömda tomten högst upp på någon hylla, trots att det kräver diverse ansträngningar som att ta fram stolar och klättra...

9. Man bestämmer sig för att nu får det vara slut på pizzor och läskedrycker och börjar skriva ut nyttiga smalrecept från tasteline (detta efter att man tittat på förra årets sommarkort)

10. Man plockar fram termosen från köksskåpet och bestämmer sig för att från och med nu ska allt morgonkaffe förtåras utanför på gräsmattan.

Idag är det den 7 februari år 2008, och det betyder att det är ungefär 15 år sedan jag var åtta år. Om man går tillbaka exakt femton år i tiden så kan det mycket väl ha varit en friluftsdag på zinkens idrottplats och typ fyra hundra minusgrader. Alla barnen hade fula täckjackor och termobyxor och gympapåsar som man tvingats sy i syslöjden.
Jag glömmer aldrig de där hemska dagarna, de iskalla bänkarna av cement på läktarna runt isbanan, de blöta strumporna, de isfrostiga vantarna som man försökte torka bort snoret med, och som rev upp huden i ansiktet.

Det enda man gjorde var att frysa, frysa, frysa, och frysa lite till. En del av barnen var duktiga på skridskor och susade förbi i sina hockeyrör med klubbor, andra tränade piruetter eller åkte bara varv efter varv. Jag stog där på läktaren och drömde mig bort i en annan värld, en värld där inga skridskor existerade, där det var varmt. Jag försökte göra mig osynlig, men naturligtvis blev jag upptäckt ändå, och fröken ropade "Men Sofia, ta på dig dina skridskor nu!", och så började jag i slow motion dra på mig de tunga och hemska skridskorna. När jag var färdig kom fröken och drog åt snörena så att fötterna satt som i skruvstäd. På mig hade jag nu ett par begagnade skridskor som jag fått av mina föräldrar i hopp om att jag skulle lära mig åka (men med tanke på att de var begagnade så kunde man väl ana en viss skeptis även från dem), och jag hatade dem. Skridskorna alltså. (Eller kanske mina föräldrar också som inte gått med på att sjukanmäla mig trots diverse host- och kräkförsök på morgonen).

Minuterna gick sakta, sakta förbi. Jag stod där vid kanten och höll mig krampaktigt i staketet. Vem hade uppfunnit en så totalt värdelös ide som att man skulle stå på två tunna skivor mitt i vintern och frysa?

Sedan var det dags för lunch, och alla barnen drog upp äckliga matsäckspåsar ur sina väskor. En frän doft av leverpastej, prickig korv och varm choklad spred sig över läktaren och det kändes faktiskt som om jag skulle spy på riktigt. Polarkakor med ost och gurka, som hade blött upp osten, eller tunnbröd med leverpatej, äckligt äckligt äckligt. Stelfrusna fingrar som försökte få upp locket på termosen. Försökte stampa med fötterna för att få upp värmen, stampa mot cementen, så mycket för den slipning som pappa tidigare låtit göra på sportaffären på Folkungagatan. (Som jag för övrigt avskydde, för enda gången på året vi var där inne var när det började närma sig skridskodagar på Zinken). Jag önskade att jag skulle få nån akut sjukdom eller att någon skulle bryta benet eller nåt så att den här dagen äntligen kunde få komma till ända. Ett par gånger försökte jag stappla mig runt halva rinken, fortfarande med ett krampaktigt grepp runt staketet, bort till omklädningsrummet där det fanns värme. Men det var ingen hit heller precis, med nedpissade toaletter och klotter på väggarna. "Lotta i 9B är ett kåtluder" eller "Jocke har skitstor kuk". Jocke kunde ha hur stor kuk han ville, vad hjälpte det mig nu? Lukten av svett, kiss och alla äckliga matsäckar kan jag fortfarande känna ibland.

Än idag kan jag fortfarande rysa vid tanken på dessa friluftsdagar. Och visst var det vidrigt att slaska omkring i Hellasgården på hösten i lera och regn och försöka orientera också, men inget kommer någonsin att bli värre än skridskoåkning på Zinken. Ibland när jag går förbi skridskobanan i Kungsan kan jag se barn som står där vid kanten och fryser, precis som jag gjorde, och jag vill bara ta dem med mig till nåt mysigt kafé och bjuda dem på varm choklad, rädda dem från allt det hemska. Men eftersom jag gärna undviker en dom för barnarov får jag nöja mig med att vara oerhört glad över att jag är vuxen och att jag får bestämma själv, och att ingen jävel kan komma och tvinga på mig några vidriga skridskor!

Dock har jag tänkt följa med pappa till Zinken någon dag och kolla på när bajen spelar bandy. Visst, samma rink, samma cement, samma kyla, samma äckliga omklädningsrum. Men skillnaden är att nu går jag dit frivilligt, jag kan gå precis när jag vill. Jag behöver inte ha skridskor på mig, jag slipper äckliga matsäckar. Istället kan jag dricka rykande varmt kaffe med whiskey, och vi kan promenera bort de drygt 50 meterna till Zinkens pub i pausen och dricka ett par öl och för första gången någonsin kommer jag att känna gemenskapen med de andra på läktaren. Det blir nog en helt annan grej!

    En viss skillnad med en hel klack som sällskap!