Folk
Jag har funderat lite över det här med människor på stan. Jag tycker i och för sig att det kan vara roligt att sitta och titta på dem, det finns så många olika människor. Det märkliga är att så många av dessa individer så tvunget ska prata med mig, vart jag än befinner mig. Sitter jag på och väntar på bussen, står i kön på systembolaget eller väljer salladshuvud på Mariahallen, det spelar ingen roll, för jag får alltid någon pratsugen efter mig. Vid det här laget har jag dock börjat dela in dem i kategorier som jag går efter när jag överväger om det är värt att gå en omväg eller vänta på nästa buss för att slippa dem:
1. KLAGO-KÄRRINGARNA har en medelålder på ca sextiofem år. Största risken är att bli påhoppad av någon av dem är på busshållplatser, då de sällan tar sig fram till fots. Har man tur kan de börja diskutera vädret, men störst är sannolikheten att de sätter igång en klagovisa över något, till exempel att bussarna alltid är försensade eller att det har blivit så fasligt dyrt att handla mat. De har också en passion i att klaga över sina fysiska åkommor, och nämner ofta märkliga sjukdomar på latin som jag naturligvis inte har en blekaste om vad det betyder.
2. FYLLOSOFERNA är sällan yngre än fyrtiofem år. De känns enklast igen på sina burkar i näven med extrastark björne brygd, men även luktsinnet har sin inverkan här. De har ofta en hel livslängd att berätta om. De sitter ofta utanför bolaget, på busshållplatsen udda tider eller i parken när man sitter och väntar på någon. De har lite svårt att inse när man inte är intresserad och förstår absolut inte den klassiska nu-sätter-jag-in-hörluren-i-örat-igen-piken. De anser sig oftast ha något mycket vettigt att tala om, och även om dessa individer ibland sluddrar och pratar otydligt så kan de i vissa fall vara ganska roliga eller säga vettiga saker. Det beror på hur länge de hållit igång.
3. NATTBUSSMARODÖRERNA träffas alltid på nattetid. Ofta vid Slussen eller Gamla stan, eftersom det brukar vara där ifrån jag åker. Dessa personer, som ofta är något yngre än jag själv, lever flockvis och tar ofta upp hela bakdelen av bussen, vilket gett skäl åt att jag ofta väljer den främre. De vill veta allt om vart man varit, vart man bor, vad man har för civilstånd och om man vill komma med på fest i till exempel Hallunda. Extra oflyt har man om någon av dem äter snabbmat som sprider en fettig lukt i hela bussen. Dessa personer har även de svårt för hörlureknepet, men egentligen kvittar det då de oftast är så högljudda att de överröstar musiken i vilket fall som helst.
4. GAMMAL-KLASSKOMPIS-ELLER-DESS-FÖRÄLDER
Är bland de värsta att stöta ihop med. Är i och för sig inte påfrestande eller klagosamma, men dyker dessvärre alltid upp på tidpunker då man verkligen inte vill se dem. De kan vara på väg hem efter jordens efterfest, när man precis storhandlat på systembolaget, sitter dyngrak i parken mitt på dagen eller när man just avslutat ett privat samtal i telefonen och inser att man suttit precis framför denna person hela bussresan. Det jobbigaste med den här typen av möten är att ingen egentligen bryr sig ett skvatt om hur läget är med den andra, det är bara så att man ska fråga. Även här är det omöjligt att luta sig tillbaka och lyssna vidare på sin musik, det skulle framstå som oerhört oartigt, även om man redan tömt sitt ordförråd till personen i fråga. Man har fårgat hur läget är och vad man gör nu för tiden. Jag är dessutom hundra procent säker på att de hånflinar efteråt åt ens tragiska livssituation.
5. JOBBIGA KOLLEGAN
Möter man ofta på i hissar, på rökpausen, i personalresturangen eller ve och fasa, på fritiden.
Vill diskutera något oväsentligt och intet givande, eller bara kallprata om att de nya limstiften inte håller samma kvalitet som de gamla. De liksom måste gå fram och prata, annars vore det ju otrevligt och man kan ju inte vara otrevlig mot sina kollegor. Det värsta är om man träffar på dem på väg till eller från jobbet när man bara vill höra musik och förbereda sig för arbetsdagen eller kvällen. Fast värst av alla är kanske lustigkurrarna som spenderar mycket av sin abretstid vid kaffeautomaterna och ska "skoja" med alla. Suck.
1. KLAGO-KÄRRINGARNA har en medelålder på ca sextiofem år. Största risken är att bli påhoppad av någon av dem är på busshållplatser, då de sällan tar sig fram till fots. Har man tur kan de börja diskutera vädret, men störst är sannolikheten att de sätter igång en klagovisa över något, till exempel att bussarna alltid är försensade eller att det har blivit så fasligt dyrt att handla mat. De har också en passion i att klaga över sina fysiska åkommor, och nämner ofta märkliga sjukdomar på latin som jag naturligvis inte har en blekaste om vad det betyder.
2. FYLLOSOFERNA är sällan yngre än fyrtiofem år. De känns enklast igen på sina burkar i näven med extrastark björne brygd, men även luktsinnet har sin inverkan här. De har ofta en hel livslängd att berätta om. De sitter ofta utanför bolaget, på busshållplatsen udda tider eller i parken när man sitter och väntar på någon. De har lite svårt att inse när man inte är intresserad och förstår absolut inte den klassiska nu-sätter-jag-in-hörluren-i-örat-igen-piken. De anser sig oftast ha något mycket vettigt att tala om, och även om dessa individer ibland sluddrar och pratar otydligt så kan de i vissa fall vara ganska roliga eller säga vettiga saker. Det beror på hur länge de hållit igång.
3. NATTBUSSMARODÖRERNA träffas alltid på nattetid. Ofta vid Slussen eller Gamla stan, eftersom det brukar vara där ifrån jag åker. Dessa personer, som ofta är något yngre än jag själv, lever flockvis och tar ofta upp hela bakdelen av bussen, vilket gett skäl åt att jag ofta väljer den främre. De vill veta allt om vart man varit, vart man bor, vad man har för civilstånd och om man vill komma med på fest i till exempel Hallunda. Extra oflyt har man om någon av dem äter snabbmat som sprider en fettig lukt i hela bussen. Dessa personer har även de svårt för hörlureknepet, men egentligen kvittar det då de oftast är så högljudda att de överröstar musiken i vilket fall som helst.
4. GAMMAL-KLASSKOMPIS-ELLER-DESS-FÖRÄLDER
Är bland de värsta att stöta ihop med. Är i och för sig inte påfrestande eller klagosamma, men dyker dessvärre alltid upp på tidpunker då man verkligen inte vill se dem. De kan vara på väg hem efter jordens efterfest, när man precis storhandlat på systembolaget, sitter dyngrak i parken mitt på dagen eller när man just avslutat ett privat samtal i telefonen och inser att man suttit precis framför denna person hela bussresan. Det jobbigaste med den här typen av möten är att ingen egentligen bryr sig ett skvatt om hur läget är med den andra, det är bara så att man ska fråga. Även här är det omöjligt att luta sig tillbaka och lyssna vidare på sin musik, det skulle framstå som oerhört oartigt, även om man redan tömt sitt ordförråd till personen i fråga. Man har fårgat hur läget är och vad man gör nu för tiden. Jag är dessutom hundra procent säker på att de hånflinar efteråt åt ens tragiska livssituation.
5. JOBBIGA KOLLEGAN
Möter man ofta på i hissar, på rökpausen, i personalresturangen eller ve och fasa, på fritiden.
Vill diskutera något oväsentligt och intet givande, eller bara kallprata om att de nya limstiften inte håller samma kvalitet som de gamla. De liksom måste gå fram och prata, annars vore det ju otrevligt och man kan ju inte vara otrevlig mot sina kollegor. Det värsta är om man träffar på dem på väg till eller från jobbet när man bara vill höra musik och förbereda sig för arbetsdagen eller kvällen. Fast värst av alla är kanske lustigkurrarna som spenderar mycket av sin abretstid vid kaffeautomaterna och ska "skoja" med alla. Suck.
Kommentarer
Trackback
