Nostalgi
1990. Sandlåda, galonbyxor och ruschkana. Åldern var fem och jag och A-k var stolta, självutnämda hedermedlemmar i Bamse-klubben, en klubb som vi själva startat och mycket noggrant levde efter. Reglerna var enkla - man skulle ha en storasyster på samma dagis som skulle börja skolan och man måste vara fem år.
När Li och Åza bönade och bad om att få bli medlemmar sa vi naturligtvis nej - inte kunde man väl ha dem med, Li var ju bara fyra år och Åza hade ju ingen storasyster utan bara en storebror! Det gick ju inte.
Vi stjälade ibland kritor av de andra barnen, vi hade väl haft sönder våra egna. När fröknarna var oss på tråden skyllde vi genast på Li, och vi hade varit kloka nog att gömma asken på hennes hylla så att det skulle stärka vår version bättre. Annars roade vi oss med att leka dektektvier eller hälla klister i håret på Martin, den gnälligaste småungen på hela avdelningen.
1993. En härlig tid, lågstadiet var verkligen jätteroligt. Vi hade världens bästa fröken, och vi var nog ganska bra elever. Vi skrev egna böcker om Apan Hasse-Nasse och fuskade oss fram på multiplikationstabellen när klassen tävlade om vem som var snabbast. Jag och Anna-Karin ägnade rasterna åt att spela kula och fuska till oss en massa genom att vråla "Kasta på stor sten! Kasta på stor sten!" (Alla minns väl att små stenkulor var simpelt, men de stora var ovanliga och riktiga dyrgripar i ungarnas ögon). Alla kom springandes och kastade sina kulor på den lilla kulan vi lagt fram, den stora stenen skulle först plockas fram när den lyckliga vunnit den.
När Micke B tillslut lyckades träffa kulan, och våra kulpåsar vägde tyngre än någonsin efter allas misslyckade kast, så gick vi iväg och hämtade en stor gatusten som vi gav den snopna Micke B. "Vi sa ju stor sten!" sa vi och fnittarde medan vi sprang därifrån för att dela upp alla våra nya kulor.
1996. Neonfärgarnas tid. Alla hade neongröna eller knalloranga kläder. Detta var pojkbandens år, alla tjejer var kära i Nick Carter, Robbie Williams eller Brian Harvey. Man samlade bilder och handlade upp månadspengen på Punktshop. Vi blev introducerade för internet och var överväldigade över hur lätt man kunde få tag i fakta och bilder på sina älsklingar. Jag, Anna-Karin och Clara, som var den tredje av "oss" jobbade extra som tidningsbud och slet ut oss för pisslön i trappuppgångarna i Sofiaområdet när vi inte hängde på inspelningarna av Söndagsöppet när några av våra idoler gästade programmet. På TV gick fångarna på fortet och man var helt insatt i alla serier som Tre Kronor, Skilda världar och vänner & fiender. Killen i klassen som hade den första egna mobiltelefonen hade My heart will go on från Titanic som ringsignal, det var oerhört fantastiskt. På rasterna satt vi i det lilla lärarrummet
och tjuvringde till heta linjen och drev med gubbar och käkade S-märken. En salt och en sur tillsammans var den bästa blandingen.
1999. Högstadiet. Plötsligt var man helt vuxen. Vi umgicks i stora gäng av tjejer, ibland när vi var ute på helgerna var vi 30-40 personer som alla gick i samlad tropp mellan parkerna på Söder. De flesta hade buffaloskor, savannbyxor (inköpta på Gulan i ringen för 399 kronor), BH-band i håret och gärna någon killkompis Tommy Hilfiger-tröja. På vintern åkte dunkapporna och "korvsockorna" på. Ögonbryn rakades av, häxblandningar sveptes, lektioner hoppades över och killar började bli alltmer intressanta. Jag och Anna-Karin avundades Ann-Sofi som hade savannbyxor i alla färger, säkert tjugo par. I åttan kom två nya tjejer till Sofia skola, båda hette Sara och hakade snabbt på vårat sällskap. Jordgubbs-Sara och Arab-Sara. Ganska ofta hade Emmy fest, Gud vet hur vi fick plats i den lilla lägenheten allihop! Jag och Anna-Karin var på Nåttarö och Koster på sommarlovet och träffade killar som vi kärade ner oss i. Det mesta smycken och smink snattade man, en del hade hela skåpet i skolan fullt av kläder som de inte kunde visa upp hemma. Man lyssnade på Petter, Ken, och inte minst "Changes" med Tupac. I cafeterian för högstadieelever köpte man pepsi på glasflaska för 5 kronor, en fralla eller en sockerbulle. När vi inte hängde hemma hos Åza förstås och åt Gorbys-piroger. Cigaretterna köpte vi antingen i KV av David som helt plötsligt skaffade sig en tupé eller nere vid fyrkanten. 18,50 för ett litet marlboro lights. Där gick det även bra att köpa folköl. Arab-Sara hade smarta kodnamn på sådant som inte föräldrar skulle höra, Spat betydde snygg kille, Zebrum betydde hångla och så vidare. Alby döptes om till Ylva och Fittja blev Fia. Det var mycket praktiskt, då sa man bara i telefonen "Jag zebrum med ett spat igår. Hos Ylva." Då fattade alla genast galoppen. Efter buffalotrenden kom "snobb-stilen". Alla skulle ha nikesneakers, jeans eller svarta savann, top och en långarmad t-shirt knuten runt axlarna. Vad det "snobbiga" var fattade nog ingen ens då.
2001. Jobbade på 7eleven istället för att gå gymnasiet. Hade börjat i Hässelby strand men slutade ganska snabbt igen. Skoltrött. Panktrött. Partysugen. Såsmåningom hoppade även Anna-Karin av och jobbade på Ica. Jag kände mig otroligt vuxen, jag arbetade heltid och tjänade egna pengar. På helgerna och när vi var lediga hängde vi i Alby och ett par killkompisar. Levde kanske inte helt sunt, men kul hade vi. Lärde känns en massa nytt folk i södra förorterna och var mycket i Tullinge. Nour envisades med att bjuda på Jägarbiff ur sin frysbox hemma och körde alltid omkring i sin volvo 850. Emilie hade ofta fester hemma, ibland ganska kaosartat. De stora låtarna var Bomba, Ante up, och It was written.
2004. Gymnasiet. Myndig! Vilken grej! På somrarna hängde man i parker på söder och drack öl, öl, öl om man inte var på Söderhof, Söderkällaren eller Gröne Jägaren och drack öl, öl, öl. Umgicks mycket med Bulten, vi gjorde en massa sjuka och roliga grejer. Levde för dagen och tänkte aldrig längre framåt än nödvändigt. Kunde kröka veckor i streck, men klarade på något underligt vis av det. Var en ganska stor skara i parkerna, Mats, Sara, Bryggarn, Bulten, A-k förstås, Matte och massor av andra. Mats med sin bandare med konstiga blandningar av hiphop och punk, Matte med sin bernsfilt och Bulten med sina blåbyxor. Vitan och Bågen var de vanligaste platserna, på kvällarna och på vintern var det Karishma på Åsögatan eller Sveahof på sveavägen som gällde.
Efterfester lite här och där.
När Li och Åza bönade och bad om att få bli medlemmar sa vi naturligtvis nej - inte kunde man väl ha dem med, Li var ju bara fyra år och Åza hade ju ingen storasyster utan bara en storebror! Det gick ju inte.
Vi stjälade ibland kritor av de andra barnen, vi hade väl haft sönder våra egna. När fröknarna var oss på tråden skyllde vi genast på Li, och vi hade varit kloka nog att gömma asken på hennes hylla så att det skulle stärka vår version bättre. Annars roade vi oss med att leka dektektvier eller hälla klister i håret på Martin, den gnälligaste småungen på hela avdelningen.
1993. En härlig tid, lågstadiet var verkligen jätteroligt. Vi hade världens bästa fröken, och vi var nog ganska bra elever. Vi skrev egna böcker om Apan Hasse-Nasse och fuskade oss fram på multiplikationstabellen när klassen tävlade om vem som var snabbast. Jag och Anna-Karin ägnade rasterna åt att spela kula och fuska till oss en massa genom att vråla "Kasta på stor sten! Kasta på stor sten!" (Alla minns väl att små stenkulor var simpelt, men de stora var ovanliga och riktiga dyrgripar i ungarnas ögon). Alla kom springandes och kastade sina kulor på den lilla kulan vi lagt fram, den stora stenen skulle först plockas fram när den lyckliga vunnit den.
När Micke B tillslut lyckades träffa kulan, och våra kulpåsar vägde tyngre än någonsin efter allas misslyckade kast, så gick vi iväg och hämtade en stor gatusten som vi gav den snopna Micke B. "Vi sa ju stor sten!" sa vi och fnittarde medan vi sprang därifrån för att dela upp alla våra nya kulor.
1996. Neonfärgarnas tid. Alla hade neongröna eller knalloranga kläder. Detta var pojkbandens år, alla tjejer var kära i Nick Carter, Robbie Williams eller Brian Harvey. Man samlade bilder och handlade upp månadspengen på Punktshop. Vi blev introducerade för internet och var överväldigade över hur lätt man kunde få tag i fakta och bilder på sina älsklingar. Jag, Anna-Karin och Clara, som var den tredje av "oss" jobbade extra som tidningsbud och slet ut oss för pisslön i trappuppgångarna i Sofiaområdet när vi inte hängde på inspelningarna av Söndagsöppet när några av våra idoler gästade programmet. På TV gick fångarna på fortet och man var helt insatt i alla serier som Tre Kronor, Skilda världar och vänner & fiender. Killen i klassen som hade den första egna mobiltelefonen hade My heart will go on från Titanic som ringsignal, det var oerhört fantastiskt. På rasterna satt vi i det lilla lärarrummet
och tjuvringde till heta linjen och drev med gubbar och käkade S-märken. En salt och en sur tillsammans var den bästa blandingen.
1999. Högstadiet. Plötsligt var man helt vuxen. Vi umgicks i stora gäng av tjejer, ibland när vi var ute på helgerna var vi 30-40 personer som alla gick i samlad tropp mellan parkerna på Söder. De flesta hade buffaloskor, savannbyxor (inköpta på Gulan i ringen för 399 kronor), BH-band i håret och gärna någon killkompis Tommy Hilfiger-tröja. På vintern åkte dunkapporna och "korvsockorna" på. Ögonbryn rakades av, häxblandningar sveptes, lektioner hoppades över och killar började bli alltmer intressanta. Jag och Anna-Karin avundades Ann-Sofi som hade savannbyxor i alla färger, säkert tjugo par. I åttan kom två nya tjejer till Sofia skola, båda hette Sara och hakade snabbt på vårat sällskap. Jordgubbs-Sara och Arab-Sara. Ganska ofta hade Emmy fest, Gud vet hur vi fick plats i den lilla lägenheten allihop! Jag och Anna-Karin var på Nåttarö och Koster på sommarlovet och träffade killar som vi kärade ner oss i. Det mesta smycken och smink snattade man, en del hade hela skåpet i skolan fullt av kläder som de inte kunde visa upp hemma. Man lyssnade på Petter, Ken, och inte minst "Changes" med Tupac. I cafeterian för högstadieelever köpte man pepsi på glasflaska för 5 kronor, en fralla eller en sockerbulle. När vi inte hängde hemma hos Åza förstås och åt Gorbys-piroger. Cigaretterna köpte vi antingen i KV av David som helt plötsligt skaffade sig en tupé eller nere vid fyrkanten. 18,50 för ett litet marlboro lights. Där gick det även bra att köpa folköl. Arab-Sara hade smarta kodnamn på sådant som inte föräldrar skulle höra, Spat betydde snygg kille, Zebrum betydde hångla och så vidare. Alby döptes om till Ylva och Fittja blev Fia. Det var mycket praktiskt, då sa man bara i telefonen "Jag zebrum med ett spat igår. Hos Ylva." Då fattade alla genast galoppen. Efter buffalotrenden kom "snobb-stilen". Alla skulle ha nikesneakers, jeans eller svarta savann, top och en långarmad t-shirt knuten runt axlarna. Vad det "snobbiga" var fattade nog ingen ens då.
2001. Jobbade på 7eleven istället för att gå gymnasiet. Hade börjat i Hässelby strand men slutade ganska snabbt igen. Skoltrött. Panktrött. Partysugen. Såsmåningom hoppade även Anna-Karin av och jobbade på Ica. Jag kände mig otroligt vuxen, jag arbetade heltid och tjänade egna pengar. På helgerna och när vi var lediga hängde vi i Alby och ett par killkompisar. Levde kanske inte helt sunt, men kul hade vi. Lärde känns en massa nytt folk i södra förorterna och var mycket i Tullinge. Nour envisades med att bjuda på Jägarbiff ur sin frysbox hemma och körde alltid omkring i sin volvo 850. Emilie hade ofta fester hemma, ibland ganska kaosartat. De stora låtarna var Bomba, Ante up, och It was written.
2004. Gymnasiet. Myndig! Vilken grej! På somrarna hängde man i parker på söder och drack öl, öl, öl om man inte var på Söderhof, Söderkällaren eller Gröne Jägaren och drack öl, öl, öl. Umgicks mycket med Bulten, vi gjorde en massa sjuka och roliga grejer. Levde för dagen och tänkte aldrig längre framåt än nödvändigt. Kunde kröka veckor i streck, men klarade på något underligt vis av det. Var en ganska stor skara i parkerna, Mats, Sara, Bryggarn, Bulten, A-k förstås, Matte och massor av andra. Mats med sin bandare med konstiga blandningar av hiphop och punk, Matte med sin bernsfilt och Bulten med sina blåbyxor. Vitan och Bågen var de vanligaste platserna, på kvällarna och på vintern var det Karishma på Åsögatan eller Sveahof på sveavägen som gällde.
Efterfester lite här och där.
Kommentarer
Trackback
