Bankomatkö
Jag har kommit på mig själv med att ha en sida som jag faktiskt inte visste att jag hade.
Det är nämligen så att jag kan bli jättearg på vissa människor trots att de faktiskt inte har gjort något jättehemskt, som till exempel att sno kola från småbarn eller sätta på sina hundar skottsrutiga kläder.
Ett bra exempel på dessa är bankomatmarodörerna.
Antingen är det jag som är överkänslig, eller så är det faktiskt så att dessa tröga, dumma, fula, efterblivna människor borde omyndigförklaras, eller åtminstone köras bort från storstäderna.
Tänk er denna situation:
Det är regnigt och kallt ute, på SL:s dynamiska skyltar ovanför rulltrapporna står det att tåget ska gå om sex minuter. Bra, tänker jag, då hinner jag ta ut pengar först. Bankomaten ligger ju bara några meter bort.
I kön står tre personer, och med lite snabb huvudräkning kommer jag fram till att det borde ta ganska precis tre minuter för dem, en minut var.
Ha!
Tji fick jag. Den första personen klarar sig bra, och den andra också. Men sedan kommer vi till person nummer tre, och just han ska precis just nu få mig att undra vad jag gjort för att förtjäna detta.
Han har aldrig någonsin tänkt tanken på att plocka upp plånboken och bankomatkortet under tiden som de två framför tar ut sina pengar, nehej då, i lugn och ro står han i stället och letar omsorgsfullt i sin stora ryggsäck.
Redan här börjar jag trampa otåligt.
När karln äntligen fått fram plånboken måste han naturligtvis först titta efter hur mycket pengar han redan har där i, liksom för att bestämma sig för om det är nödvändigt att ta ut pengar eller inte.
Nu byter jag till en snäll och lugn låt i min ipod för att sansa mitt humör.
Människan börjar vrida och vända på bankomatkortet för att se efter åt vilket håll han ska stoppa in det.
Lugn nu, han kanske har hjärnskador på riktigt...
Maskinen sväljer snällt kortet, och displayen ber om koden.
Då, i sakta mak, plockar mannen upp sin mobiltelefon ur fickan på rocken för att leta fram koden.
Tack och lov att inte även den låg någonstans i ryggsäcken!
När han hittat koden trycker han in den med ett osäkert pekfinger, det tar ungefär lika lång tid som det tar för mig att skriva ett längre sms.
Puh, nu måste han ju bara välja belopp, och sedan är han klar och jag kan andas ut.
Men nej.
Han väljer endast minneslapp. Sedan börjar han läsa på den, för att se hur mycket han har kvar på kontot, för att liksom kontrollera innan han tar ut pengar.
Vid det här laget vet jag att jag håller på att tappa tålamodet fullständigt.
...Och så tar vi det från början...
Kortet åt rätt håll, koden i mobiltelefonen, den vansinnigt långsamma pekfingervalsen...
Jag vill gråta.
Äntligen är mannen klar.
Men tro inte att det gynnar mig, nehej då, för han ska naturligtvis stoppa ner sedlarna ordentligt i plånboken först, och sedan ska plånboken ner i rätt fack i ryggsäcken. Och detta kan han naturligtvis inte göra två meter åt sidan, det måste prompt ske precis framför bankomaten.
Jag vill dö.
När han äntligen är beredd att flytta på sig och släppa fram mig, som stått beredd med kortet i en hel evighet, ger han mig ett léende som säger ungefär "Jamen titta så smidigt det där gick, det är så praktiskt med bankomater!"
Min dag är försörd.
Och tåget då? ja, det missade jag ju förstås och får vackert vänta i åtta minuter på nästa. 
Snälla, skona mig....
