Pojkbandsdrömmar
När jag var tolv år hade jag bestämda planer på vem jag skulle gifta mig med, nämligen Robbie Williams, medlem i pojkbandet Take That. Att han var en världsstjärna god för miljoner i England och jag själv var en knubbig tolvåring med fula kläder i lilla Sverige, såg jag inte som något hinder eller ens som en försvårande omständighet. Jag hade en reserv också, om något skulle skita sig, och det var Mark Owen i samma band.
Månadspengen gick snabbt åt på Punktshop där vi handlade idolkort och kläder, broscher och kepsar, allt med Take That. Stora affischer prydde väggarna hemma (det är rivmärken i tapeten efter häftmassan än idag). Min kompis, som också var ett hängivet fan, hade en pappa som jobbade på Tidningarnas Telegrambyrå, och hon fick massor av pennor och sudd som det stod TT på, och det fick duga när inte pengarna räckte till, Take That förkortades ju naturligtvis just TT! Inte med samma logga som urtrista Telegrambyrån förstås, men är man tolv år och har tre hundra kronor i månadspeng så kan man inte vara så petnoga.
I vårt kvarter fanns en liten kiosk som sålde mycket olika tidningar från hela världen. Där kunde man göra kap, nämligen tyska poptidningar med posters som inte fanns i svenska tidningar. Vi fattade ju inte att skvatt av vad som stod i artiklarna, men det var ändå bilderna som betydde mest. Gubben som ägde kiosken stod alltid utanför och rökte, och han hade ett speciellt sätt att hälsa. Om man provar att säga "Tja!" så fort som det bara går så får man precis hans sätt att hälsa. För inte så länge sedan dök han upp på mitt jobb, han är tydligen SL-ombud, och sa precis just så: "Tja!". Då insåg jag att mycket förändras, men ändå så lite.
Idag läste jag i DN att Take That inte bara återförenats, utan även har såld flest skivor på samma dag under hela 2008 i Storbritannien. Fler än Coldplay! Då kan man inte låta bli att undra om det är samma tjejer som köper skivorna idag som på nittiotalet. Sådana som vägrar ge upp sina idoler, som kanske fortfarande drömmer om Gary Barlow trots att de är lyckligt gifta och har barn. Det måste jag säga känns lite tragiskt. Men jag minns när bandet splittrades - folk var hysteriska, flera tog livet av sig. Så att jag lyssnar på deras skivor någon gång om året känns ändå ganska normalt.
