fiabiten

I Högdalen där jag bor finns en Pressbyråkiosk. Den ligger precis mitt emellan tunnelbanan och busstorget, så det är ganska mycket kunder där i rusningstrafik och tidigt på mornarna, eftersom många vill köpa kaffe/frukost/tobak/tidning på morgonen innan de åker till jobbet.

Detta kan ju tyckas ganska naturligt, men verkar ändå vara något som personalen på Pressbyrån i Högdalen fullständigt har missat.

Personalen på Pressbyrån i Högdalen består av vad som verkar vara en familj. Alla är vuxna runt trettiofem, och de har drivit butiken i åtminstone ett par år. Alltså kan man tycka att de borde ha ganska bra koll på när det är som mest kunder, när man bör ladda upp med mycket bröd, när man bör ha dubbel bemanning, och så vidare. Enkla saker som till och med en senildement gammal haschrökare skulle kunna förutse. Men ack inte, på Pressbyrån i Högdalen råder en minst sagt avslappnad stämning bland personalen.

I morse blev jag, för säkert trettionde gången i ordningen, sur och tvär efter ett besök på Pressbyrån. Jag hade slut på cigaretter, så jag handlade ett paket. Eftersom jag hade bytt jacka så hade jag missat att få med mig tändare, så jag köpte även en sådan.

När jag kom in i butiken stod kassabiträdet och lade på läppstift. Men tro inte att hon slutade upp med det bara för att det råkade komma in en kund, det vill säga jag, nejdå, lugnt och sansat såg hon till att inget läppstift hamnade utanför. Jag kände irriterat hur sekunderna tickade, snart skulle jag missa mitt tåg. Jag klämde fram ett ganska högt och irriterat "Hej" för att uppmärksamma henne om att en av hennes kunder stod och försökte bidra till hennes levebröd, och med en suck tittade hon upp från spegeln. "Hej" svarade hon med ett tonfall som om jag vore en stor böld som just bett att få sätta mig i hennes panna, och började sakta packa ner läppstiftet i sin väska.

"Marlboro Lights tack, och en tändare" sa jag vänligt, trots att jag ville ge henne en fläskläpp som hon inte skulle kunna måla på ett bra tag igen.

"Två eller?" frågade hon då.

Va? Vadå två?

"Nej tack, ett Marlboro Lights och en tändare tack" upprepade jag gällt.

"Aha" mumlade hon och skannade in varorna.

När jag sedan kom ner på perrongen och skulle tända en cigarett (ni som känner mig väl vet att jag blir ganska ogemytlig när jag är röksugen på mornarna) så fungerade förstås inte tändaren jag just köpt. Och inte hade jag tid att springa upp och byta, för då skulle jag vara tvungen att ställa mig i kön igen och absolut inte hinna med tåget. Förut har det hänt att jag köpt Loka på flaska som inte gått att öppna, men då är det ju bara att byta ut den i hyllan utan att behöva avbryta diverse läppstiftsmålande eller andra sysselsättningar som tydligen är viktigare än kunder. Men nu var jag alltså tvungen att vara röksugen i ytterligare trettio minuter på tunnelbanan.

Men, säger ni, köp dina cigaretter någon annanstans då!

Jo, men det finns två hakar. Det första är att ingenting annat är öppet så tidigt på morgonen. Och det andra är att precis utanför mitt jobb ligger en sexfilig bilväg som man måste korsa för att komma över till tobaksaffären, om man inte vill gå två kvarter bort till närmsta övergångsställe. Jag har försökt sicksacka över mellan bilarna, men sedan jag råkade hindra ett ekipage med stadsbesök (Fyra polispiketer, två mc-cyklar och två limousiner) har jag slutat med det.  

Så än så länge får det bli Pressbyrån i Högdalen på mornarna.