Snart är allt som vanligt igen.
Dagen före dopparedagen.
Är det bara jag som inte alls är i julstämning? Så känner jag varje år, kanske är det bara att inse att vuxna aldrig får det där julpirret och förväntningarna man fick som barn. Till min stora fasa har jag upptäckt att julen stressar upp mig mer än vad den ger mig ro, något som jag egentligen inte vill erkänna. För jag älskar julen, och längtar till den till och med på sommaren ibland. Men trots julbak, julpyntning, julmat, och alltihop så längtar jag innerst inne efter att alltihop ska vara över. Framför allt på grund av julklappsinköpen. Usch!
I vanlig ordning gick mina julklappsinköp åt skogen igår. Jag gick ut på stan, men hittade bara klappar åt mig själv. Efter en kvart var jag utled på folk och trängsel, så i ren panik flydde jag till Wasas och mötte upp Nisse, Masen och Karim. Det kändes roligare med öl och tapas än att armbåga sig fram bland hysteriska kärringar, enorma barnvagnar och illvilliga ficktjuvar.
"Jag har ju ändå en timme på mig i morgon också" tänkte jag, precis som vanligt. Men jag vet ju innerst inne att jag kommer att springa med andan i halsen på självaste julaftonsmorgon och köpa alldeles för dyra sista-minuten-klappar. Så är det nämligen varje år, trots att jag dyrt och heligt lovat mig själv att jag ska vara färdig med julklapparna redan i november.
Ikväll hoppas jag i alla fall på lite julefrid, jag ska hem till pappa och bara dega, käka och sitta framför brasan. Och känna ledigheten förstås. Och sedan, efter julafton, ska jag kasta allt vad julkorgar, pepparkakor och adventspynt heter åt helvete.
Så känns det nu i alla fall.
God jul och gott nytt år på er allihop!
