fiabiten

Det var ett par år sedan jag jobbade med barn - och jag saknar det jättemycket.
Kostymklädda gubbar i all ära, men de blir aldrig lika kul som med fantasifulla och roliga kids. Därför tänkte jag muntra upp mig själv och kanske någon mer med lite sköna guldkorn jag fått höra av dessa ungar:

Jag och Marc, nästan två år, har varit ute en hel förmiddag i parken och lekt och tittat på djuren (där finns getter, höns, kaniner, grisar och får). Gång på gång har vi ältat att grisen säger nöff, fåren säger bä och så vidare.
När vi lite senare kommer hem och hans mamma frågar vad vi har gjort och frågar vilka roliga djur vi har träffat svarar Marc stolt och lyckligt:
- Myror!
Så mycket för den pedagogiska biologilektionen...

Som tjugoettåring hade jag piercing i tungan, under läppen och i naveln. Detta var mycket faschinerande för kidsen, som aldrig tröttnade på att inspektera dessa små kulor. En dag tittade lilla Phoebe, två år, lite extra fundersamt på kulan i läppen.
- "Duuu... Sofia.... varför växer det egentligen pärlor på dej?"
Tjaaa... vad svarar man på det?

Vi håller på att klä ut oss, och Thea, fem år, håller på att kränga på sig en princessklänning. Innan hon fått på sig den och står med ryggen bar pekar hennes kompis Hanna, också fem år, på hennes rygg och frågar:
- Vet du vad det där är?
- Ja, svarar jag, det kallas skulderblad.
- Ja, det vet jag, svarar Hanna. Det är där vingarna växer ut när man blir jättegammal och dör!
Ja, vad säger man?