del 1
Jag tog hål i öronen när jag var femton år. Efter åratal av tjat på mamma att få ta hål i öronen tröttnade jag och tog saken i egna händer. Jag tyckte att jag var på tok för gammal för att behöva be mamma om lov att ta hål i mina egna öron, och allt prat om allergier hade jag hört till leda. Jag var hemma hos Emilie, och det var Malin som gjorde hålen. Vi använde en vanlig synål och en isbit. Jag fick låna ett par silverringar av Emilie som vi satte i direkt. Naturligtvis borde vi ha satt i ett par små pärlor, men det var silverringar jag ville ha, och då var det värt lite smärta. Det var ju trots allt fredag kväll! Vill man vara fin får man lida pin.
Öronsnibbarna var röda och bultade, och ringarna fastnade i kragen på jackan och det gjorde hemskt ont. Som tur var var det vinter och kallt, så det bedövade smärtan åtminstone lite grann. Jag kände mig så snygg! Så länge som jag velat ha ringar i öronen var det helt klart värt smärtan!
Senare under kvällen hamnade jag och Anna-Karin på en fest på St Paulsgatan. En fest som inte var någon fest. Det var två killar som satt och drack sprit i en liten etta. Anna-Karin gillade den ena av dem, Kim, så jag hängde med för att vara snäll (och säkert lite grann för att jag inte ville gå hem och visa upp mina nya öronhål för mamma riktigt ännu). Men det skulle jag bittert få ångra. Anna-karin drog iväg in i köket med Kim och jag blev ensam kvar med Kims polare. En kille som satt och sluddrade, jag varken visste eller brydde mig om vad han hade rökt eller druckit eller ätit. Jag var sur på Anna-Karin, för jag hade tråkigt. Sur för att hon lämnat mig med det där drägget. Sur för att mina öron gjorde svinont, och att jag dessutom inte hade någon att vara snygg för i mina nya örhängen. Dräggsnubben bredvid var knappast kapabel att lägga märke till det, och även om han vore det skulle jag skita fullständigt i det. Nej, jag ville hellre dra ut på stan. Och typ fråga kärringar efter cigaretter eller något. Vad som helst skulle vara bättre än att sitta där och uggla!
Dräggsnubben i soffan hette Jonas. Om jag hade vetat då att vi skulle bli tillsammans och flytta ihop hade jag nog svimmat. Eller slitit ur ringarna ur öronen av ren panik.
To be continued…
