Ett jävligt bra år helt enkelt.
På nyårsafton 2008, strax före tolvslaget mot 2009, satt jag inklämd i ett soffhörn med hög feber och en flaska billig skumpa i handen och lovade jag mig själv att det kommande året skulle bli ett extra bra år. Ack så rätt jag hade...
Snart ett år har gått sedan dess, ett år som har gått så otroligt fort, men ändå innehållit så otroligt mycket!
Framför allt har jag ju träffat Jonas, och flyttat ihop med honom. Han är helt klart mannen i mitt liv, vi är verkligen som gjorda för varandra, hur klyschigt det än låter. Även om vi bara har känt varandra i lite mer än ett år så är det som att vi känt varandra i åratal. Och det har vi ju på sätt och vis,vi har träffats i de mest underliga situationer med flera års mellanrum ända sedan jag var sexton år, men man kan ändå aldrig säga att vi känt varandra.
Hade jag till exempel fått veta den där dagen på hantverksakademien 2005 att vi skulle köpa lägenhet tillsammans fyra år senare hade jag nog ramlat av stolen. Men nu är vi här, och det är jag så glad för. Jonas är inte bara en av mina allra bästa vänner, och min stora kärlek, han är också en person jag ser upp till och beundrar. Den killen har gått längre än de allra flesta. Kämpat och vunnit. Han är min hjälte, vad som än händer.
I samband med att vi flätade ihop våra liv så kom det så mycket bra på köpet. Till exempel fick jag lära känna hela Jonas släkt, det är härliga människor som verkligen är gediget snälla och glada för vår skull. Vi köpte våran drömlägenhet, vi har varit ute och rest till Berlin och Grekland, och köpte en bil som har tagit oss till åtskilliga platser i Sverige som vi nog aldrig hamnat på annars. Vi backar upp och stöttar varandra, men framför allt så har vi aldrig tråkigt tillsammans!
Annars har jag bytt jobb till ett mycket roligare än det jag hade förra året. Nu har jag fler och roligare arbetsuppgifter, jag känner att mitt jobb är viktigt och framför allt har jag världens bästa arbetskamrater!
Nya uppgifter och utmaningar väntar, och jag tänker ta dem med storm!
Och framför allt, något som man så lätt tar för givet, har jag så underbara vänner!
Somliga umgås man sällan mer, andra oftare, vissa varje dag. En del som kollegor, en del som barndomsvänner, och så förstås min kära sambo.
Nu är det snart 2010, och om det året kan bli ännu bättre, eller lika bra, så blir jag nästan förvånad. Men hoppas kan man ju alltid! 
