fiabiten

Jag var sju år när jag fick min första freestyle. Den var stor och klumpig och alldeles för tung för att fästa i skärpet (ni minns väl fliken på baksidan?). På den tiden använde jag den mest vid tåg- och bilresor för att lyssna på sagor, men med åren började jag lyssna oftare och oftare och mer och mer musik. Kassettbanden fick man spela in själv, oftast från radion. Då fick man sitta och passa tills en bra låt kom (på Power hit radio), då fick man snabbt kasta sig över rec-knappen. Man fick alltid med lite reklam eller oljud, och nästan inga låtar var hela. Och eftersom apparaterna drog kanske mycket batterier så fick man snåla med snabbspolningen, så det var egentligen inte så ofta man fick höra just den låt som man var sugen på.

Några år senare fick jag en CD-freestyle av en tjejkompis. Det var väl kanske inte den allra senaste modellen, den var ca tre centimeter tjock, vägde typ ett halvkilo och drog upp nya batterier på en halv skiva. Men ändå, en CD-freestyle!
Jag kämpade på ett tag med klumpedunsspelaren, men ganska snart började farsan knorra eftersom det ständigt var någon som hade stjälat alla hemmets batterier (under den tiden fungerade inte en enda fjärrkontroll eller timer).
Tillslut köpte jag en ny spelare på Clas Ohlsson, en silverfärgad ch runt sak. Den var ju både lättare och snyggare och batterier räckte kanske fyra skivor, men eftersom den var lättare så var den också mycket känsligare mot skakningar.
Antingen fick man gå och bära den som ett serveringsfat (a´la kypare av hög klass) eller så fick man stå ut med hack i varenda låt.

Något år senare fick jag en minidisc av en pojkvän. Åh, vad den var fin! Visserligen saknade den fjärrkontroll, men ändå, tänk att få plats med den i fickan och dessutom slippa alla hack! Nackdelen var att jag bara hade fått med en enda skiva, och den enda artisten var 2pac. Man tröttnade ganska snabbt. Och problemet var att jag inte hade fått med någon sladd för att spela in nya. Så efter ett tag slog jag på stort och köpte en helt ny.
Men det var jobbigt att spela in skivorna. Återigen var man tvungen att passa vid stereon eller datorn och pausa och spela och stoppa, men det var det ju ändå värt. Dessutom hade min nya spelare fjärrkontroll som man kunde fästa på kragen. Och det var ju så lyxigt så det knappt var sant!

Första gången jag såg en mp3-spelare tittade jag häpet på den lilla (ja, allt är ju relativt) mojängen i min hand, och hur jag än vände och vred kunde jag inte för mitt liv begripa hur man skulle få in musiken i den! Det var Emilie som hade fått den av sin moster som varit i USA, men det var ju inte direkt stort minne i den. Sex låtar tror jag hon hade.

Det hela började klarna när jag fick min första egna mp3-spelare. Men det var ju inte tal om någon meny, utan man fick vackert bläddra igenom låt efter låt tills man hittade någon man ville lyssna på. Och varje gång man stängde av den gick den tillbaka till låt ett, så man hade ju hört de första låtarna miljoner gånger.

Idag har jag en iPod nano, och vilken underbar pryl den är! Batterierna räcker hur länge som helst, man får plats med hur många låtar som helst, den är lätt att ladda, där är liten och snygg, och det finns meny så man snabbt kan bläddra mellan låtar och låtlistor. Jag kan inte förstå hur jag kunde kånka omkring på en tjock freestyle en gång i tiden!

Undrar vad nästa steg blir?