fiabiten

Nu har jag jobbat på min nya avdelning i en och en halv vecka, men av mitt skrivbord att döma skulle man kunna tippa på ett och ett halvt år. Det är sjukt hur fort det går att samla på sig bråte! Dessutom kämpar jag fortfarande mot mitt missbruk av Post-itlappar. Jag har fått extrafina post-its i form av blommor i olika färger, och jag älskar dem. Nu kryllar mitt bord av dessa fina små lappar. Men jag blir ju så glad av dem!

Idag ska min grupp gå på tillgänglighetsövning på eftermiddagen. Det innebär att man får prova på hur det är att resa kollektivt med olika typer av handikapp, till exempel blind, döv och rullstolsbunden. Man får ha på sig ett par "blindglasögon" så att man inte ser någonting alls, och så får man låna en blindkäpp. Sedan ska man försöka ta sig ombord på en buss, och genom spärrarna ner i tunnelbanan. Det låter läskigt tycker jag, tänk att åka rulltrappa utan att se någonting alls! Och fatta jobbigt att rulla upp för backen till Stadshagen i rullstol, jag som inte har ens har en antydan till muskler i mina överarmar!

Men samtidigt ganska roligt. Och bra tycker jag, att man får lite insikt i hur meckigt det kan vara för vissa att ta sig fram genom stan!

Två dagar kvar, sen drar vi till Berlin.

Igår bokade vi hotell, vi hittade ett jättefint hotell mitt i smeten som var nedsatt till en tredjedel av priset! Det passar bra eftersom vi kommer ganska sent på fredagen och åker ganska tidigt på söndagen. Och så blir det ju förstås lite extra lyx i vardagen! Hur ofta bor man på lyxhotell liksom?

Annars tänkte vi strosa runt på stan, besöka Berlin Zoo, dricka öl i en stor ölhall, äta kebab i Kreutzberg och så förstås åka lite tunnelbana. (Arbetsskadad?)

Det blir nog en höjdarhelg i vårsolens sken!

(Hörde att det skulle regna på lördagen, men det avfärdade jag givetvis omedelbart. Klart det inte regnar när jag kommer till Berlin!)

Så här fördriver jag och Tove våra dagar:

Måndag igen. Jag håller på att packa ihop mina grejer på min nuvarande arbetsplats, det känns lite sorgligt faktiskt. Men å andra sidan ser jag fram mycket åt att börja på min nya avdelning, det kommer nog att bli ett lyft!

Nu är det slut på det eviga ombytandet om dagarna, jag behöver inte längre ha kostym på mig. Jag får min helt egna dator och mitt helt egna bord. Jag kommer inte längre att behöva kämpa för att få tiden att gå, utan kommer antagligen att ha fullt upp hela dagarna ändå. Det ska bli jätteroligt!

Helgen var lugn och skön, i fredags var jag bara hemma efter jobbet och gjorde absolut ingenting. I lördags gjorde jag och Jonas värsta lyxiga smörgåstårtan. Vi köpte färska skaldjur och lax i delikatessbutiken och svängde ihop tidernas snyggaste tårta. (Tog en bild, men Jonas har Mac, och jag blir inte klok på den.)  Sedan drack jag en öl med Pontus på Tre Vänner, innan jag åkte hem till Gurra en sväng och sedan på fest i Horstull. Sedan drog vi hem till Pontus, eftersom vi skulle skjutsa honom till Arlanda tidigt på söndagsmorgonen.

Det blev inte så många timmars sömn, men vi var ändå hyfsat pigga när vi gav oss iväg klockan sju på morgonen.

Efter kaffe och en stunds väntan på Arlanda drog Pontus till Kuba och jag passade på att åka förbi jobbet och hämta hem mina kostymer, min träningsväska och en massa annan bråte som jag samlat på mig i mitt skåp här på jobbet och som jag verkligen inte kände för att kånka hem kommunalt. Resten av dagen ägnade jag åt matlagning, tvätt och städning. En riktig söndag med andra ord.

Nu har jag ätit frukost, yoghurt med skivad banan och fruktmüsli, så nu är jag mätt och belåten.

Vad gjorde man innan mobiltelefonen uppfanns om hamnade i var mans ficka?

Hur fan klarade sig folk?

Jag är gammal nog att minnas tiderna då man ringde hem till varandra och bestämde möte. Var man försenad eller tog fel på tiden var det kört. Man kunde köpa telefonkort - men vad hjälpte det, personen man skulle träffa var ju förmodligen inte hemma i alla fall?

Dessutom hade man nästan aldrig råd att köpa telefonkort, eller också så var telefonen i kiosken sönderslagen.

Hur fördrev man tråkiga tunnelbaneresor utan mobiltelefon?

Vad gjorde man när man stod utanför någon kompis port och insåg att man inte hade koden?

Vart skrev man upp alla telefonnummer, gick folk verkligen runt med adressböcker i fickorna? Vad gjorde man innan man kunde ringa hem till sin sambo för att fråga om det fanns mjölk när man stod nere på Ica? Hur kunde folk leva utan miniräknare, ficklampa, kalender, väckarklocka och kamera till hands hela tiden?

Idag är en sådan där dag då jag tycker väldigt synd om mig själv.

Jag vet inte varför, men jag känner mig gnällig och ynklig och som om det vore mest synd om mig i hela världen.

Jag känner mig som en trumpen fyraåring som står med utskjuten underläpp och armarna i kors och är sur och tvär för att jag inte får något godis.

Jag känner att jag behöver lite tröst, kanske ett par nya jeans. Eller en massa uppmuntran och beröm, men vem fan skulle ha tålamod med det nu när jag är på mest ovärda humör?

Jag tänker fly till pappa efter jobbet, vi ska åka till Midsommarkransen och käka och dricka ett par öl. Det är perfekt, för pappa är bra i alla väder. Honom blir man på bra humör av, han är enkel och rolig.

Jag vill ha paket. Massor med paket!
Så kanske jag slutar vara så sur och tvär...