I väntans tider...
Okej, nu tror jag att jag har berättat för alla som känner mig och som kan tänkas hamna i den här bloggen.
Jag hoppas verkligen det i alla fall, för nu tänker jag börja skriva om det lite grann.
1 juli är det beräknad nedkomst.
Vi var hos barnmorskan (usch, jag avskyr verkligen ordet barnmorska. Det låter så… barskt…) och det är verkligen inte vad vår barnmorska är, hon är hur snäll som helst.
Hon visade på sin snurra hur många veckor som var fullbordade och hur många veckor det är kvar.
Så nu tror jag faktiskt att även vi har fattat galoppen, på lördag övergår vi till vecka 11.
Jag har alltså avverkat en fjärdedel av graviditeten, även om det är lite fuskigt att räkna så. Den första delen är ju den enklaste, åtminstone för mig som mår så pass bra ändå.
Men det är ju ändå skönt att veta att det går framåt!
Nästa steg är ett första ultraljud, ett så kallat CUB-test, som vi gör i vecka 12.
Sedan ska jag inte träffa barnmorskan igen förrän i mars, fastän det är sjukt långt dit!
Men det blir nog bra.
Och som Tove sa: det är tur att man har nio långa månader på sig att förbereda sig!
För bara en månad sedan var jag helt lost vad gäller hur man räknar graviditetsveckor, vad spädbarn behöver för grejer, vad man får äta och inte, vad som händer i kroppen.
Jag ska väl inte påstå att jag har järnkoll nu heller, men kanske en aning bättre i alla fall.
Jag och Jonas hade en del ärenden härom helgen i Kungens Kurva och passade på att kika in på Babyland.
Herregud, vilka grejer det finns!
Allt för att blivande föräldrar ska lägga tusentals kronor på splitter nya prylar som aldrig någonsin tidigare har behövts till små barn.
Vi tittade storögt på varandra, och på prislapparna, och var helt överens utan att behöva säga ett enda ord: Blocket here we come!
