Ultraljud
23 december. Dagen före dopparedagen.
Det brukar vara en skön dag att jobba, det är tomt på folk och man har tid att rensa skrivbordet (både fysiskt och digitalt) och röja upp inför nästa år. Liksom lite lagom avrundning på året…
Jag har köpt alla klappar, bakat allt knäckebröd, köpt allt som ska köpas. Underbart!
Så fort jag kommer hem i eftermiddag ska jag ta på mig min nya morgonrock, och den tänker jag ha på mig så ofta som möjligt de närmsta dagarna.
Imorse gjorde vi ett första ultraljud, det gick bra.
Bebisen har två armar och två ben, och han röjer verkligen loss där inne! Det ser ut som att han dansar, eller har extrem hicka så att hela han hoppar till.
- Han kommer ju får tjurnacke om han ska hoppa omkring på det där viset! utbrast Jonas förskräckt och barnmorskan skrattade.
Sedan fick vi några siffror, tydligen är risken för att vårat barn ska fördas med Downs syndrom en på 1247.
Inte särskilt hög alltså. Annars verkade det bra, hjärtat slog lagom fort och det var lagom mängd fostervatten.
Bebisen är idag, den 23 december, 73 millimeter lång från huvud till rumpa, och själva huvudet är 24 millimeter.
Han är ju alltså sjukt liten fortfarande, men ändå så ser man precis hur han ligger på ultraljudet, huvud och ben och armar och mage och hjärtat och hjärnhalvorna och allting. Det är häftigt!
Alltså vi vet inte om det blir en kille, men jag orkar inte hålla på att skriva han/hon hela tiden, och att kalla bebisen för ”den” känns konstigt. Han får heta ”han” tills motsatsen är bevisad :)
Jag kommer helt klart bli en sådan där jobbig morsa som måste visa varenda litet framsteg som bebisen gör, inklusive trycka upp suddiga och blurriga ultraljudsbilder i nyllet på folk och skrika "tiiiiiitta!" fast att ändå ingen ser vad det är.
Nu börjas det.
Jag varnar er.
