fiabiten

Igår fick jag för första gången känna på ren och skär föräldra-oro.

Jag hade inte känt några sparkar eller rörelser på hela dagen, och började få en smygande känsla av att någonting var konstigt. Eller snarare, jag ville verkligen känna en spark och skaka av mig olustkänslorna.

Men ingenting alls hände, det var alldeles lugnt och stilla där inne.

Jag åt mat, drack vatten, tog ett bad, testade massa olika ställningar i soffan, hoppade runt, ropade på den, allt för att skaka liv i bebben. 

 

Jag pratade med Jonas och nämnde att jag inte känt några sparkar på länge, och jag visste direkt att han skulle kasta sig över google så fort vi lagt på. Men jag ville inte veta, jag aktar mig noga för sådana där sajter där hysteriska och uttråkade förortsmammor alltid måste berätta om någon ”kompis kompis” som drabbats av både det ena och det andra hemska under sina graviditeter, och alltid vet allting om alla sorters förlossningar och havandeskapsförgiftningar.

Istället gick jag in i sovrummet och satte på Veckans brott på svt för att tänka på något annat en stund.

Och tro det eller ej – men så fort jag lagt mig på rygg och börjat titta satte bebisen igång världens kosack-show där inne, och så höll det på i typ tre timmar!

Kanske var det GW:s röst som väckte bebisens intresse? Eller ville den bara påminna mig om att jag hädan efter kan glömma tidiga kvällar? Eller göra klart för mig (och Jonas) att vi kan se fram emot många långa år av föräldra-oro, mer eller mindre befogad…?