fiabiten

Tillbaka på jobbet efter en härlig helg!

I fredags åkte jag hem efter jobbet och somnade en stund, sedan gick jag och Jonas och David till kvarterspuben en stund innan vi åkte in till Söder och mötte upp A-k, Sofia och Tony. Vi drack några öl men kom ändå hem hyfsat tidigt.

Sedan sov vi middag ett par timmar innan vi satte oss i bilen och åkte till Norrtälje.

Jonas föräldrar har ett jättefint ställe utåt Gräddö där vi har en egen liten stuga som vi bor i när vi är där. Och den här gången var Jonas brorsbarn med också, Alva som är snart "fura år" och Wilmer som är två. Med andra ord var det full rulle från början till slut!

Vi badade, lekte med ungarna, och så hälsade vi på Åza och Licia. Jag visste att hon hade sitt landställe i krokarna kring Gräddö, så jag och Jonas tänkte att det kunde vara kul att åka förbi en sväng på vägen hem. Men det var knepigt att hitta stället trots att vi körde runt och spanade på kvällen. På söndagen, precis när vi skulle packa in ungar och extrakläder i bilen, ringde vi för att fråga om vägen en extra gång.

•-         Men... är det inte ni som står där? Sa Åza i telefonen. Och så låg deras ställe två hundra meter bort från vårat, bara över ängen.

•-         Jaså, ja men det är ju Karins ställe, henne har ju vi fått bordet i lusthuset av! Sa Jonas mamma.

 Världen är bra liten på landet...

Framåt eftermiddagen åkte vi hem med ungarna till deras föräldrar och käkade middag med dem, och sedan åkte vi hem och hängde upp våra nya tavlor i gången mellan hallen och vardagsrummet. Det är skitsnygga tavlor föreställande gamla filmstjärnor i svartvitt.

Sedan kalasade vi på varsin macka med stekta kantareller, för vi fick en hel kasse av Jonas föräldrar.

På trappan till huset, Wilmer med en godispåse stor som han själv och Jonas med sin nya iPhone



Våran lilla stuga



Lekfarbror Jonas



Wilmer myser och busar



Våra grannar! Åza och Licia



Sjukt goda kantraller



Wilmer gör i ordning en "kojv me bjö" till Jonas

Jag-ska-gå-av-näst-nästa-hållplats-och-det-måste-jag-redan-nu-visa-folket

Har ni varit med om dessa människor på bussen någon gång? De sitter innerst vid fönstret och du ytterst, och en ganska bra bit innan personen ska gå av så måste de tvunget visa det med alla möjliga medel. De kränger på sig och håller demonstrativt i stången framför, de stökar och bökar och trycker på dig från sidan så att du till slut sitter med halva kroppen i gången och hindrar alla andra resenärer från att gå förbi. Bara för att du ska förstå att de snart ska gå av. Men herregud, jag fattar vinken. Och jag kommer att resa mig, jag kommer att släppa förbi dem. Busschauförren väntar nog tills alla har kommit av. Man behöver väl inte vara så dramatisk, varför skulle jag vilja hindra någon från av kliva av bussen?

Det räcker ofta med små gester för att visa att man vill gå av, man kan trycka på stoppknappen en extra gång eller bara röra på sig en aning så förstår personen bredvid. Om inte annat duger det med ett vanligt "ursäkta". Varför kan folk inte förstå det, varför måste de tro att jag är en galning som vill spärra in dem vid fönstret med min kropp som galler?

Jag-ska-på-det-här-tåget-och-tänker-armbåga-mig-fram-till-mitt-mål-folket

Alla normalt funtade människor fattar den enkla principen att om man först släpper av människor från tåget så blir det utrymme för alla som ska stiga på.

Ändå är det alltid horder av folk precis utanför dörrarna när de öppnas så att folk inte kommer ut. Det blir trängsel och knuffar, och folk blir smått hysteriska och lyfter sina sylvassa armbågar som vapen. Varför inte bara göra en så enkel sak smidigt? De enda som kan tänkas uppskatta den här typen av idioti är väl ficktjuvarna. Och möjligtvis en och annan smygtaffsare.

De trasiga spärrarna

Tramp, tramp, tramp, tramp, BAM!

Där står jag nu dubbelvikt över en spärr av äldre modell med ett kors som ska snurras framåt. Men det snurrar inte, utan sitter envist fast och ger mina inre organ i magen vad de tål.

Hela mitt flyt stannar upp, jag måste backa och välja en annan spärr. Är det rusning är det svårt, eftersom bakom mig trängs ett antal människor som hade varit igenom den där jävla spärren för länge sedan om det inte varit för att den satt fast. Innan siste man i ledet har fattat att vi alla måste välja en annan spärr har en kö redan bildats från andra hållet, av folk som vill komma in genom spärren. Och där står vi nu, ett dussin stressade och irriterade Stockholmare, och jag får onda ögat av alla som tycker att jag stannar upp strömmen. De förstår inte att det är mest synd om mig som har krockat med en spärr och dessutom står i mitten av detta kaos och därmed kan lämna det sist av alla.

Jag har haft en jättehärlig helg, och det känns som om jag fått ut så mycket jag ville av den.

I fredags åkte jag hem efter jobbet och bara slappade, låg på soffan och tittade på TV. Det var jätteskönt!

I lördags åkte vi och gjorde lite ärenden, och några inköp, bland annat gardiner och lite grejer till bilen och sådant. Sedan åkte Jonas till jobbet, och jag hann ta ett långt bad, tvätta två maskiner, städa upp i köket och göra mig i ordning i lugn och ro innan jag åkte in till Söder och träffade Emmy en sväng. Det kändes som evigheter sedan jag var ute, så det var riktigt roligt.

I söndags gick vi upp tidigt och åkte till Kolmården. Det var perfekt väder, och vi hade packat bilen full med matsäck, badkläder och sköna CD-skivor.

Bilen går riktigt bra faktiskt, vi har helt klart gjort ett kap.

Sista hindret var en mix av de två första momenten. Då var det Jonas tur att vara som ett barn på julafton. Men fan vad roligt det var!

Efter besöket på Kolmården åkte vi en sväng till havet i ett litet samhälle mellan Nyköping och Norrköping och satt på en brygga och doppade fötterna i vattnet. Vi hade tänkt bada, men det var för jävla kallt. Vi nöjde oss med att titta på havet i stället.

Sedan åkte vi till en restaurang och åt middag, innan vi styrde kosan hem igen.

Det var en jättemysig dag utan stress eller måsten. Och det behövdes...