fiabiten

Jag tog hål i öronen när jag var femton år. Efter åratal av tjat på mamma att få ta hål i öronen tröttnade jag och tog saken i egna händer. Jag tyckte att jag var på tok för gammal för att behöva be mamma om lov att ta hål i mina egna öron, och allt prat om allergier hade jag hört till leda. Jag var hemma hos Emilie, och det var Malin som gjorde hålen. Vi använde en vanlig synål och en isbit. Jag fick låna ett par silverringar av Emilie som vi satte i direkt. Naturligtvis borde vi ha satt i ett par små pärlor, men det var silverringar jag ville ha, och då var det värt lite smärta. Det var ju trots allt fredag kväll! Vill man vara fin får man lida pin.

Öronsnibbarna var röda och bultade, och ringarna fastnade i kragen på jackan och det gjorde hemskt ont. Som tur var var det vinter och kallt, så det bedövade smärtan åtminstone lite grann. Jag kände mig så snygg! Så länge som jag velat ha ringar i öronen var det helt klart värt smärtan!

Senare under kvällen hamnade jag och Anna-Karin på en fest på St Paulsgatan. En fest som inte var någon fest. Det var två killar som satt och drack sprit i en liten etta. Anna-Karin gillade den ena av dem, Kim, så jag hängde med för att vara snäll (och säkert lite grann för att jag inte ville gå hem och visa upp mina nya öronhål för mamma riktigt ännu). Men det skulle jag bittert få ångra. Anna-karin drog iväg in i köket med Kim och jag blev ensam kvar med Kims polare. En kille som satt och sluddrade, jag varken visste eller brydde mig om vad han hade rökt eller druckit eller ätit. Jag var sur på Anna-Karin, för jag hade tråkigt. Sur för att hon lämnat mig med det där drägget. Sur för att mina öron gjorde svinont, och att jag dessutom inte hade någon att vara snygg för i mina nya örhängen.  Dräggsnubben bredvid var knappast kapabel att lägga märke till det, och även om han vore det skulle jag skita fullständigt i det. Nej, jag ville hellre dra ut på stan. Och typ fråga kärringar efter cigaretter eller något. Vad som helst skulle vara bättre än att sitta där och uggla!

Dräggsnubben i soffan hette Jonas. Om jag hade vetat då att vi skulle bli tillsammans och flytta ihop hade jag nog svimmat. Eller slitit ur ringarna ur öronen av ren panik.

To be continued…

…och så kom vintern. Det har snöat och snöat och snöat. Hemma ligger snön som ett tjockt vitt täcke, det ser ut som på film. En gammaldags film. Förutom spåren efter min misslyckade snöängel förstås, framför sedan jag försökte vältra mig upp ur snömassorna iklädd klumpiga dunkläder. Hur som helst är det jävligt mysigt!

Det är ganska skönt på jobbet också. Många är lediga, och det ringer inte så fasligt mycket på telefonen. Det betyder mycket tid åt att rensa skrivbordet och ägna tid åt krångliga ärenden som blivit liggande på grund av tidsbrist. Jag älskar den typen av uppgifter, när man får knepa och knåpa och spåra och leta i gamla arkiverade papper och pärmar. Fundera och vända på siffror och problem och sedan få ihop ett resultat med flera sidors underlag. För att inte tala om när man kan beta av grejer och slita bort postit efter postit från dataskärmen. Hurra!

Ska bli jäkligt härligt med jul. Ledighet, julmat, glögg, och allt annat som hör till. Och på annandagen ska vi till landet, det ska bli så skönt!

För några dagar sedan var jag och Jonas på Elgiganten, Jonas behövde köpa en multiskrivare på företaget. Medan han och en kille ur personalen skrev avtal och tittade på olika maskiner strosade jag runt lite för mig själv och hittade den här underbara tvättmaskinen! Är den inte det fräckaste någonsin? Om det kommer en matchande torktumlare slår jag till direkt!

På nyårsafton 2008, strax före tolvslaget mot 2009, satt jag inklämd i ett soffhörn med hög feber och en flaska billig skumpa i handen och lovade jag mig själv att det kommande året skulle bli ett extra bra år. Ack så rätt jag hade...

Snart ett år har gått sedan dess, ett år som har gått så otroligt fort, men ändå innehållit så otroligt mycket!
Framför allt har jag ju träffat Jonas, och flyttat ihop med honom. Han är helt klart mannen i  mitt liv, vi är verkligen som gjorda för varandra, hur klyschigt det än låter. Även om vi bara har känt varandra i lite mer än ett år så är det som att vi känt varandra i åratal. Och det har vi ju på sätt och vis,vi har träffats i de mest underliga situationer med flera års mellanrum ända sedan jag var sexton år, men man kan ändå aldrig säga att vi känt varandra.
Hade jag till exempel fått veta den där dagen på hantverksakademien 2005 att vi skulle köpa lägenhet tillsammans fyra år senare hade jag nog ramlat av stolen. Men nu är vi här, och det är jag så glad för. Jonas är inte bara en av mina allra bästa vänner, och min stora kärlek, han är också en person jag ser upp till och beundrar. Den killen har gått längre än de allra flesta. Kämpat och vunnit. Han är min hjälte, vad som än händer.

I samband med att vi flätade ihop våra liv så kom det så mycket bra på köpet. Till exempel fick jag lära känna hela Jonas släkt, det är härliga människor som verkligen är gediget snälla och glada för vår skull. Vi köpte våran drömlägenhet, vi har varit ute och rest till Berlin och Grekland, och köpte en bil som har tagit oss till åtskilliga platser i Sverige som vi nog aldrig hamnat på annars. Vi backar upp och stöttar varandra, men framför allt så har vi aldrig tråkigt tillsammans!

Annars har jag bytt jobb till ett mycket roligare än det jag hade förra året. Nu har jag fler och roligare arbetsuppgifter, jag känner att mitt jobb är viktigt och framför allt har jag världens bästa arbetskamrater!
Nya uppgifter och utmaningar väntar, och jag tänker ta dem med storm!

Och framför allt, något som man så lätt tar för givet, har jag så underbara vänner!
Somliga umgås man sällan mer, andra oftare, vissa varje dag. En del som kollegor, en del som barndomsvänner, och så förstås min kära sambo.

Nu är det snart 2010, och om det året kan bli ännu bättre, eller lika bra, så blir jag nästan förvånad. Men hoppas kan man ju alltid!