fiabiten

Tillbaka på jobbet efter en skön långhelg på landet i Gästriklands skogar.

Det har blivit mycket skog, mycket grillat och mycket veranda-häng. Och så en aning spaning på unga  män i blåa byxor, vi hade nämligen tre plåtslagare på plats som lagade taket.

Jag kände mig som en hemsk människa som satt i solen på verandan och drack iskall öl medan grabbarna slet och svettades, men å andra sidan underhöll jag dem säkert med mitt glada tjattrande.

Ingen björn eller älg fick vi se, till vår stora besvikelse, men dock två kopparormar som gav upphov till en livlig diskussion om de parade sig eller slogs för sitt liv. Jag tippade på en slags kombination.

Jag letar efter snygga affischer att ha i min nästa lägenhet.

Jag har hittat en sida som har alla affischer man kan tänka sig, allt från filmaffischer till porträtt, konstverk och bilder på kända artister.

Jag har hittat många snygga, men också väldigt många fula.

Helst vill jag ha snygga fotografier på snygga artister,  helst i svartvitt.

Vem vill egentligen ha en bild på Bob Marley när han sitter med en spliff mot en röd-gul-grön bakgrund? Jo, kanske någon finnig tonårsgrabb från Botkyrka.

Men det finns snygga bilder också. På Bob Dylan till exempel, han är snygg.

Men som vanligt när jag letar efter något fint slutar det med att jag blir irriterad på allt fult. Det absolut värsta motiven jag kan tänka mig är följande:

♥ Någon svart-gul-vit bild på ett åmande par, nästan alltid en kille med tvättbräda och jeans som halkat ner i röven och generöst bjuder på lite crackuppvisning.

♥ Någon drogad jävla apa med en ful pöskeps, som tydligen ska vara så söööööööööt...

♥ En stegrande häst mot en lila bakgrund med blixtar och åska. Möjligtvis också en tiger.

♥ Två tjocka ungar, gärna en pojke och en flicka, fast man knappt ser någon skillnad, sittandes hand i hand på en strand och blicka ut över solnedgången. Som om dom skulle bry sig om den!

♥ Ett känt kostverk där någon gjort sig lustig och bytt ut modellen mot typ Homer Simpson.

Så snälla, om du någonsin ska ge mig en present, avstå från att köpa en affisch med någon av dessa motiv...

I morse var en sådan morgon då man bara vill dra täcket över huvudet, somna om och glömma att man har ett jobb där man ska spendera nio långa timmar under dagen.

Men det hade nog inte varit så lyckat, så motstridigt släpade jag mig upp och vacklade in i badrummet.  

Det värsta är att det fortfarande inte har gått över, jag sitter fortfarande halvt medvetslös vid skrivbordet och längtar till sängen. Annars brukar jag komma igång efter första kaffet och lite arbete. Men ack inte denna soliga tisdag i månaden maj. Inte ens mina fina post-itlappar piggar upp idag.  Det blir en lång dag att ta sig igenom, det känner jag redan nu.

Men snart så blir det i alla fall lite ledigt, och snart är det dags för Love-festivalen.

Hoppas bara att jag får semester som jag har önskat över midsommar.

Det är nämligen den enda veckan jag har önskat på hela sommaren, och den enda veckan jag har planerat inför. Det kommer bli göttigt som fan, ungefär 60 pers på landet utanför Sundvall, delandes på tvåstora hus och  drivor med öl, sköna lekar och god mat.

Jag var och simmade igår, det var faktiskt jätteskönt. Fyrtio längder blev det, och det kändes bra. Ju fler längder jag hann med, desto mer folk trängde sig ner i vattnet. En tant var helt rabiat, hon vägrade anpassa sig till ordningen och ta hänsyn till andra, hon körde någon slags jävla fjäril/rygg/bröstsim mitt i bassängen och krockade och skuffades med ALLA. En gubbe skulle prompt flyta på rygg fram och tillbaka, vilket inte riktigt synkade med alla som ville motionssimma, och halva bassängen var ockuperad av tjocka tanter som utövade vattengymnastik.
Annars var det ett givande pass.

Jag känner att jag vill unna mig något fint idag på lunchrasten. Men jag har verkligen inte råd.

Helst skulle jag vilja gå hem efter lunch och sova.
Eller åka till Hornstull och dricka lyxkaffe och äta paj.

Det regnar idag, är allmänt mulet och jag har inga pengar att spendera. Dessutom stänger simhallen och gymmet klockan sex.

Alltså skulle det verkligen sitta på sin plats att åka till Högdalen och börja packa ner saker i lådorna jag fick av Tove. Men ändå så är jag så sjukt osugen på det.

Först hela vägen dit, sedan finns det varken säng eller soffa kvar längre att ta pauser i.

Men jag vet ju att jag måste, för snart ska Onke flytta in, och det kommer ju att kännas ännu jobbigare att tvingas röja upp där en solig lördag...

Jag fick i alla fall unna mig en ny fin adidasjacka.

Och så har jag beställt nya fina post-its i form av rosa hjärtan.

Sådana små saker kan muntra upp en arbetsdag rejält!

Det är jag värd!

Jag och Jonas åt ris och kycklingwok häromdagen, och när vi ätit klart lät vi tallrikarna stå kvar på bordet medan vi lutade oss tillbaka, halvt döende i paltkoma.

Efter en stund fann jag en bit rizzlapapper mitt i min tallrik, lite lätt nedtryckt i resterna av riset som en liten vimpel.

-         Varför har du lagt papper i mina rester? Frågade jag Jonas.

-         För att jag trampade i ett riskorn på golvet, svarade Jonas lugnt.

-         Jaha...? Sa jag en aning skeptiskt.

-         Ja, men jag lade ju riskornet i tallriken, sa Jonas triumferande. Och nu påminns jag ju om att det ligger ett äckligt golv-riskorn i maten, i fall jag skulle få för mig att fortsätta äta om en stund!

När jag tittade förvirrat på honom såg han så stolt ut, att jag inte kunde låta bli att fundera på om han kanske är helt normal ändå. Liksom att det är jag som är onormal som inte kunde tänka ut något så... hmm... logiskt?

Vad tror ni?

Nu har jag jobbat på min nya avdelning i en och en halv vecka, men av mitt skrivbord att döma skulle man kunna tippa på ett och ett halvt år. Det är sjukt hur fort det går att samla på sig bråte! Dessutom kämpar jag fortfarande mot mitt missbruk av Post-itlappar. Jag har fått extrafina post-its i form av blommor i olika färger, och jag älskar dem. Nu kryllar mitt bord av dessa fina små lappar. Men jag blir ju så glad av dem!

Idag ska min grupp gå på tillgänglighetsövning på eftermiddagen. Det innebär att man får prova på hur det är att resa kollektivt med olika typer av handikapp, till exempel blind, döv och rullstolsbunden. Man får ha på sig ett par "blindglasögon" så att man inte ser någonting alls, och så får man låna en blindkäpp. Sedan ska man försöka ta sig ombord på en buss, och genom spärrarna ner i tunnelbanan. Det låter läskigt tycker jag, tänk att åka rulltrappa utan att se någonting alls! Och fatta jobbigt att rulla upp för backen till Stadshagen i rullstol, jag som inte har ens har en antydan till muskler i mina överarmar!

Men samtidigt ganska roligt. Och bra tycker jag, att man får lite insikt i hur meckigt det kan vara för vissa att ta sig fram genom stan!

Två dagar kvar, sen drar vi till Berlin.

Igår bokade vi hotell, vi hittade ett jättefint hotell mitt i smeten som var nedsatt till en tredjedel av priset! Det passar bra eftersom vi kommer ganska sent på fredagen och åker ganska tidigt på söndagen. Och så blir det ju förstås lite extra lyx i vardagen! Hur ofta bor man på lyxhotell liksom?

Annars tänkte vi strosa runt på stan, besöka Berlin Zoo, dricka öl i en stor ölhall, äta kebab i Kreutzberg och så förstås åka lite tunnelbana. (Arbetsskadad?)

Det blir nog en höjdarhelg i vårsolens sken!

(Hörde att det skulle regna på lördagen, men det avfärdade jag givetvis omedelbart. Klart det inte regnar när jag kommer till Berlin!)

Så här fördriver jag och Tove våra dagar:

Måndag igen. Jag håller på att packa ihop mina grejer på min nuvarande arbetsplats, det känns lite sorgligt faktiskt. Men å andra sidan ser jag fram mycket åt att börja på min nya avdelning, det kommer nog att bli ett lyft!

Nu är det slut på det eviga ombytandet om dagarna, jag behöver inte längre ha kostym på mig. Jag får min helt egna dator och mitt helt egna bord. Jag kommer inte längre att behöva kämpa för att få tiden att gå, utan kommer antagligen att ha fullt upp hela dagarna ändå. Det ska bli jätteroligt!

Helgen var lugn och skön, i fredags var jag bara hemma efter jobbet och gjorde absolut ingenting. I lördags gjorde jag och Jonas värsta lyxiga smörgåstårtan. Vi köpte färska skaldjur och lax i delikatessbutiken och svängde ihop tidernas snyggaste tårta. (Tog en bild, men Jonas har Mac, och jag blir inte klok på den.)  Sedan drack jag en öl med Pontus på Tre Vänner, innan jag åkte hem till Gurra en sväng och sedan på fest i Horstull. Sedan drog vi hem till Pontus, eftersom vi skulle skjutsa honom till Arlanda tidigt på söndagsmorgonen.

Det blev inte så många timmars sömn, men vi var ändå hyfsat pigga när vi gav oss iväg klockan sju på morgonen.

Efter kaffe och en stunds väntan på Arlanda drog Pontus till Kuba och jag passade på att åka förbi jobbet och hämta hem mina kostymer, min träningsväska och en massa annan bråte som jag samlat på mig i mitt skåp här på jobbet och som jag verkligen inte kände för att kånka hem kommunalt. Resten av dagen ägnade jag åt matlagning, tvätt och städning. En riktig söndag med andra ord.

Nu har jag ätit frukost, yoghurt med skivad banan och fruktmüsli, så nu är jag mätt och belåten.

Vad gjorde man innan mobiltelefonen uppfanns om hamnade i var mans ficka?

Hur fan klarade sig folk?

Jag är gammal nog att minnas tiderna då man ringde hem till varandra och bestämde möte. Var man försenad eller tog fel på tiden var det kört. Man kunde köpa telefonkort - men vad hjälpte det, personen man skulle träffa var ju förmodligen inte hemma i alla fall?

Dessutom hade man nästan aldrig råd att köpa telefonkort, eller också så var telefonen i kiosken sönderslagen.

Hur fördrev man tråkiga tunnelbaneresor utan mobiltelefon?

Vad gjorde man när man stod utanför någon kompis port och insåg att man inte hade koden?

Vart skrev man upp alla telefonnummer, gick folk verkligen runt med adressböcker i fickorna? Vad gjorde man innan man kunde ringa hem till sin sambo för att fråga om det fanns mjölk när man stod nere på Ica? Hur kunde folk leva utan miniräknare, ficklampa, kalender, väckarklocka och kamera till hands hela tiden?

Idag är en sådan där dag då jag tycker väldigt synd om mig själv.

Jag vet inte varför, men jag känner mig gnällig och ynklig och som om det vore mest synd om mig i hela världen.

Jag känner mig som en trumpen fyraåring som står med utskjuten underläpp och armarna i kors och är sur och tvär för att jag inte får något godis.

Jag känner att jag behöver lite tröst, kanske ett par nya jeans. Eller en massa uppmuntran och beröm, men vem fan skulle ha tålamod med det nu när jag är på mest ovärda humör?

Jag tänker fly till pappa efter jobbet, vi ska åka till Midsommarkransen och käka och dricka ett par öl. Det är perfekt, för pappa är bra i alla väder. Honom blir man på bra humör av, han är enkel och rolig.

Jag vill ha paket. Massor med paket!
Så kanske jag slutar vara så sur och tvär...