fiabiten

Dagen före dopparedagen.

Är det bara jag som inte alls är i julstämning? Så känner jag varje år, kanske är det bara att inse att vuxna aldrig får det där julpirret och förväntningarna man fick som barn. Till min stora fasa har jag upptäckt att julen stressar upp mig mer än vad den ger mig ro, något som jag egentligen inte vill erkänna. För jag älskar julen, och längtar till den till och med på sommaren ibland. Men trots julbak, julpyntning, julmat, och alltihop så längtar jag innerst inne efter att alltihop ska vara över. Framför allt på grund av julklappsinköpen. Usch!

I vanlig ordning gick mina julklappsinköp åt skogen igår. Jag gick ut på stan, men hittade bara klappar åt mig själv. Efter en kvart var jag utled på folk och trängsel, så i ren panik flydde jag till Wasas och mötte upp Nisse, Masen och Karim. Det kändes roligare med öl och tapas än att armbåga sig fram bland hysteriska kärringar, enorma barnvagnar och illvilliga ficktjuvar.

"Jag har ju ändå en timme på mig i morgon också" tänkte jag, precis som vanligt. Men jag vet ju innerst inne att jag kommer att springa med andan i halsen på självaste julaftonsmorgon och köpa alldeles för dyra sista-minuten-klappar. Så är det nämligen varje år, trots att jag dyrt och heligt lovat mig själv att jag ska vara färdig med julklapparna redan i november.

Ikväll hoppas jag i alla fall på lite julefrid, jag ska hem till pappa och bara dega, käka och sitta framför brasan. Och känna ledigheten förstås. Och sedan, efter julafton, ska jag kasta allt vad julkorgar,  pepparkakor och adventspynt heter åt helvete.

Så känns det nu i alla fall.

God jul och gott nytt år på er allihop!

Idag är det den 22:a december, och jag har inte köpt en enda julklapp. Ångest. Jag tänkte försöka förhandla mig till ett par extra timmar idag på eftermiddagen av mina kollegor för att ge mig ut på stan. Fast jag ryser i kroppen redan nu bara av tanken på att trängas med folk i city, kanske borde jag åka till Farsta centrum istället? fast å andra sidan, där måste man slåss med en hel hord av unga småbarnsmammor istället. Jag får göra en lista på vad som ska köpas redan nu, så att mina inköp går så fort som det bara går.

I torsdags var det julfest med jobbet, och det var riktigt kul. Jag och Tove hittade mintuu i baren, och sedan var det kört. Men snygga var vi i alla fall! (Eller inte)


I fredags var det julfest hos mig, och även det blev riktigt lyckat. Nisse hade gjort ordentligt med janssons frestelse, och tillsammans med alla andras bidrag blev det en riktig brakmåltid som vi sköljde ner med glögg, skumpa, öl, vin och gin.
Jag och A-k imponerade på gästerna genom att plocka fram våra gamla jonglör-kunskaper med några clementiner, men tyvärr så var det inte lika lätt efter några koppar glögg, så några clementiner smet in under soffan och gömde sig, vilka jag absolut inte får glömma att rota fram innan de möglar. Kanske ligger det någon kvarglömd gäst där också och möglar. Men det där tar jag tag i ikväll efter mina julklappsbestyr.

När jag var tolv år hade jag bestämda planer på vem jag skulle gifta mig med, nämligen Robbie Williams, medlem i pojkbandet Take That. Att han var en världsstjärna god för miljoner i England och jag själv var en knubbig tolvåring med fula kläder i lilla Sverige, såg jag inte som något hinder eller ens som en försvårande omständighet. Jag hade en reserv också, om något skulle skita sig, och det var Mark Owen i samma band.

Månadspengen gick snabbt åt på Punktshop där vi handlade idolkort och kläder, broscher och kepsar, allt med Take That. Stora affischer prydde väggarna hemma (det är rivmärken i tapeten efter häftmassan än idag). Min kompis, som också var ett hängivet fan, hade en pappa som jobbade på Tidningarnas Telegrambyrå, och hon fick massor av pennor och sudd som det stod TT på, och det fick duga när inte pengarna räckte till, Take That förkortades ju naturligtvis just TT! Inte med samma logga som urtrista Telegrambyrån förstås, men är man tolv år och har tre hundra kronor i månadspeng så kan man inte vara så petnoga.

I vårt kvarter fanns en liten kiosk som sålde mycket olika tidningar från hela världen. Där kunde man göra kap, nämligen tyska poptidningar med posters som inte fanns i svenska tidningar. Vi fattade ju inte att skvatt av vad som stod i artiklarna, men det var ändå bilderna som betydde mest. Gubben som ägde kiosken stod alltid utanför och rökte, och han hade ett speciellt sätt att hälsa. Om man provar att säga "Tja!" så fort som det bara går så får man precis hans sätt att hälsa. För inte så länge sedan dök han upp på mitt jobb, han är tydligen SL-ombud, och sa precis just så: "Tja!". Då insåg jag att mycket förändras, men ändå så lite.

Idag läste jag i DN att Take That inte bara återförenats, utan även har såld flest skivor på samma dag under hela 2008 i Storbritannien. Fler än Coldplay! Då kan man inte låta bli att undra om det är samma tjejer som köper skivorna idag som på nittiotalet. Sådana som vägrar ge upp sina idoler, som kanske fortfarande drömmer om Gary Barlow trots att de är lyckligt gifta och har barn. Det måste jag säga känns lite tragiskt. Men jag minns när bandet splittrades - folk var hysteriska, flera tog livet av sig. Så att jag lyssnar på deras skivor någon gång om året känns ändå ganska normalt.

Idag råkade jag ut för en matstönare vid lunchen. Usch! Jag avskyr att hamna i närheten av sådana, för jag blir så irriterad att jag tappar aptiten (som det annars inte går någon direkt nöd på). För er som inte vet vad en matsönare är så ska jag gladerligen berätta det, så kanske jag får lite medlidande från någon.
En matstönare är en sådan där typ som inte kan vara tyst när den äter. De pratar inte, men de gör en himla massa andra ljud som är värre än allt löst babbel i världen. Det ska pustas och frustas, "mmm:as" och suckas och stönas, allt för att liksom visa hur de njuter av maten. Problemet är bara att jag, trots att jag kan sitta flera stolar bort, verkligen inte njuter av maten när jag hör det där hemska stönandet. Varför kan de inte bara låta maten tysta mun?! Eller säga typ "jamen det här var jädrans smarrigt" eller något och sedan fortsätta äta tyst som en normal människa?
Tack vare den där typens vidriga flåsande var jag tvungen att slänga halva min lunch.

Död åt alla matstönare! (Eller åtminstone ljuddämpare)

I Högdalen där jag bor finns en Pressbyråkiosk. Den ligger precis mitt emellan tunnelbanan och busstorget, så det är ganska mycket kunder där i rusningstrafik och tidigt på mornarna, eftersom många vill köpa kaffe/frukost/tobak/tidning på morgonen innan de åker till jobbet.

Detta kan ju tyckas ganska naturligt, men verkar ändå vara något som personalen på Pressbyrån i Högdalen fullständigt har missat.

Personalen på Pressbyrån i Högdalen består av vad som verkar vara en familj. Alla är vuxna runt trettiofem, och de har drivit butiken i åtminstone ett par år. Alltså kan man tycka att de borde ha ganska bra koll på när det är som mest kunder, när man bör ladda upp med mycket bröd, när man bör ha dubbel bemanning, och så vidare. Enkla saker som till och med en senildement gammal haschrökare skulle kunna förutse. Men ack inte, på Pressbyrån i Högdalen råder en minst sagt avslappnad stämning bland personalen.

I morse blev jag, för säkert trettionde gången i ordningen, sur och tvär efter ett besök på Pressbyrån. Jag hade slut på cigaretter, så jag handlade ett paket. Eftersom jag hade bytt jacka så hade jag missat att få med mig tändare, så jag köpte även en sådan.

När jag kom in i butiken stod kassabiträdet och lade på läppstift. Men tro inte att hon slutade upp med det bara för att det råkade komma in en kund, det vill säga jag, nejdå, lugnt och sansat såg hon till att inget läppstift hamnade utanför. Jag kände irriterat hur sekunderna tickade, snart skulle jag missa mitt tåg. Jag klämde fram ett ganska högt och irriterat "Hej" för att uppmärksamma henne om att en av hennes kunder stod och försökte bidra till hennes levebröd, och med en suck tittade hon upp från spegeln. "Hej" svarade hon med ett tonfall som om jag vore en stor böld som just bett att få sätta mig i hennes panna, och började sakta packa ner läppstiftet i sin väska.

"Marlboro Lights tack, och en tändare" sa jag vänligt, trots att jag ville ge henne en fläskläpp som hon inte skulle kunna måla på ett bra tag igen.

"Två eller?" frågade hon då.

Va? Vadå två?

"Nej tack, ett Marlboro Lights och en tändare tack" upprepade jag gällt.

"Aha" mumlade hon och skannade in varorna.

När jag sedan kom ner på perrongen och skulle tända en cigarett (ni som känner mig väl vet att jag blir ganska ogemytlig när jag är röksugen på mornarna) så fungerade förstås inte tändaren jag just köpt. Och inte hade jag tid att springa upp och byta, för då skulle jag vara tvungen att ställa mig i kön igen och absolut inte hinna med tåget. Förut har det hänt att jag köpt Loka på flaska som inte gått att öppna, men då är det ju bara att byta ut den i hyllan utan att behöva avbryta diverse läppstiftsmålande eller andra sysselsättningar som tydligen är viktigare än kunder. Men nu var jag alltså tvungen att vara röksugen i ytterligare trettio minuter på tunnelbanan.

Men, säger ni, köp dina cigaretter någon annanstans då!

Jo, men det finns två hakar. Det första är att ingenting annat är öppet så tidigt på morgonen. Och det andra är att precis utanför mitt jobb ligger en sexfilig bilväg som man måste korsa för att komma över till tobaksaffären, om man inte vill gå två kvarter bort till närmsta övergångsställe. Jag har försökt sicksacka över mellan bilarna, men sedan jag råkade hindra ett ekipage med stadsbesök (Fyra polispiketer, två mc-cyklar och två limousiner) har jag slutat med det.  

Så än så länge får det bli Pressbyrån i Högdalen på mornarna.