fiabiten

Är det någon som sett programmet "Extreme homemakeover" som TV 3 visar varje eftermiddag? Är det någon mer än mig som inte vet om man ska gråta eller skratta åt dessa sanslösa amerikaner?
Det är lite samma sak som på radion med det gamla hederliga "Ring så spelar vi", fast i det här fallet "Gråt så bygger vi". Men det är ju klart, vi snackar ju USA.

Det hela går ut på att bara såååååå läckre och genomsnälla Ty och hans crew ska hjälpa någon tjock familj från deras "misär" till vardag. Det kan till exempel att en familj med tre barn bara har en enda våning på sitt hus, en familj som har adopterat en stökig tonåring eller en familj där pappan skadat benet och inte kan jobba heltid.

Först sitter familjen och snyftar och berättar om sina väldiga problem i Väst, mamman lyckas klämma fram en tår. Sen kommer hjälten Ty och hävdar att ingen, absolut ingen, ska behöva ha det så fruktansvärt.
Och det är klart att ett nytt hus med vedervärdiga, överdrivna inredningar ska hjälpa mot alltihop.
Sedan skickar de iväg familjen på något "nöje", typ Disneyland. Under tiden river de huset med hjälp av grannarna, som är så fasligt TV-kåta att det kryper längst ryggraden. Och så bygger de ett nytt hus. Sedan får familjen komma hem igen, och stå och skrika sig hesa en stund innan de får gå in. Och då skriker de högre och gällare än två tolvåringar på sin första pojkbandskonsert. Alla barnen har fått nya rum, hysteriskt överdrivna. Om lilla Molly råkat nämna att hon tycker om delfiner så är hela rummet överbelamrat av prylar med delfinmotiv. Lille James kanske har tur och har fått en skateboard som soffa, som säng, som bord, som hylla, och ja - ni fattar.

Det sjukaste var just ett avsnitt jag råkade zappa mig till häromdagen. Familjen hade en handikappad son som satt i rullstol (Ve och fasa! Klart familjen måste få en pool och en ny trädgård!). När de baxat ut honom ur bilen inför premiären av huset ålade sig kameramännen framför rullstolen och försökte få närbild på hans dreglande.

Resten av grannskapet stog bakom avspärrningsbandet och skrek i kör "Move the bus, Move the bus!" som de alltid gör när de vill att bussen ska köra undan så att familjen kan se sitt nya underverk. Pojken i rullstolen kunde varken gå eller prata, men snälla Ty hade skaffat honom en scarf som han bar runt halsen med texten move the bus! på. Så fiffigt! Och sedan släpade de in rullstolen i huset, och där satt pojken med sin scarf och fattade ingenting, verkade mest rädd för det massiva pådraget runt omkring. Hans överraskning var en linbana i taket i sitt rum så att han kunde komma till toaletten själv, och det var ju så praktiskt. Det tyckte säkert alla de miljoner amerikaner som tittade på programmet också.

Är det bara jag som undar vad i helvete det är för skit????

 Snygg? Underbar? Nä, knappast.

1990. Sandlåda, galonbyxor och ruschkana. Åldern var fem och jag och A-k var stolta, självutnämda hedermedlemmar i Bamse-klubben, en klubb som vi själva startat och mycket noggrant levde efter. Reglerna var enkla - man skulle ha en storasyster på samma dagis som skulle börja skolan och man måste vara fem år.
När Li och Åza bönade och bad om att få bli medlemmar sa vi naturligtvis nej - inte kunde man väl ha dem med, Li var ju bara fyra år och Åza hade ju ingen storasyster utan bara en storebror! Det gick ju inte.
Vi stjälade ibland kritor av de andra barnen, vi hade väl haft sönder våra egna. När fröknarna var oss på tråden skyllde vi genast på Li, och vi hade varit kloka nog att gömma asken på hennes hylla så att det skulle stärka vår version bättre. Annars roade vi oss med att leka dektektvier eller hälla klister i håret på Martin, den gnälligaste småungen på hela avdelningen.

1993. En härlig tid, lågstadiet var verkligen jätteroligt. Vi hade världens bästa fröken, och vi var nog ganska bra elever. Vi skrev egna böcker om Apan Hasse-Nasse och fuskade oss fram på multiplikationstabellen när klassen tävlade om vem som var snabbast. Jag och Anna-Karin ägnade rasterna åt att spela kula och fuska till oss en massa genom att vråla "Kasta på stor sten! Kasta på stor sten!" (Alla minns väl att små stenkulor var simpelt, men de stora var ovanliga och riktiga dyrgripar i ungarnas ögon). Alla kom springandes och kastade sina kulor på den lilla kulan vi lagt fram, den stora stenen skulle först plockas fram när den lyckliga vunnit den.
När Micke B tillslut lyckades träffa kulan, och våra kulpåsar vägde tyngre än någonsin efter allas misslyckade kast, så gick vi iväg och hämtade en stor gatusten som vi gav den snopna Micke B. "Vi sa ju stor sten!" sa vi och fnittarde medan vi sprang därifrån för att dela upp alla våra nya kulor.

1996. Neonfärgarnas tid. Alla hade neongröna eller knalloranga kläder. Detta var pojkbandens år, alla tjejer var kära i Nick Carter, Robbie Williams eller Brian Harvey. Man samlade bilder och handlade upp månadspengen på Punktshop. Vi blev introducerade för internet och var överväldigade över hur lätt man kunde få tag i fakta och bilder på sina älsklingar. Jag, Anna-Karin och Clara, som var den tredje av "oss" jobbade extra som tidningsbud och slet ut oss för pisslön i trappuppgångarna i Sofiaområdet när vi inte hängde på inspelningarna av Söndagsöppet när några av våra idoler gästade programmet. På TV gick fångarna på fortet och man var helt insatt i alla serier som Tre Kronor, Skilda världar och vänner & fiender. Killen i klassen som hade den första egna mobiltelefonen hade My heart will go on från Titanic som ringsignal, det var oerhört fantastiskt. På rasterna satt vi i det lilla lärarrummet
och tjuvringde till heta linjen och drev med gubbar och käkade S-märken. En salt och en sur tillsammans var den bästa blandingen.

1999. Högstadiet. Plötsligt var man helt vuxen. Vi umgicks i stora gäng av tjejer, ibland när vi var ute på helgerna var vi 30-40 personer som alla gick i samlad tropp mellan parkerna på Söder. De flesta hade buffaloskor, savannbyxor (inköpta på Gulan i ringen för 399 kronor), BH-band i håret och gärna någon killkompis Tommy Hilfiger-tröja. På vintern åkte dunkapporna och "korvsockorna" på. Ögonbryn rakades av, häxblandningar sveptes, lektioner hoppades över och killar började bli alltmer intressanta. Jag och Anna-Karin avundades Ann-Sofi som hade savannbyxor i alla färger, säkert tjugo par. I åttan kom två nya tjejer till Sofia skola, båda hette Sara och hakade snabbt på vårat sällskap. Jordgubbs-Sara och Arab-Sara. Ganska ofta hade Emmy fest, Gud vet hur vi fick plats i den lilla lägenheten allihop! Jag och Anna-Karin var på Nåttarö och Koster på sommarlovet och träffade killar som vi kärade ner oss i. Det mesta smycken och smink snattade man, en del hade hela skåpet i skolan fullt av kläder som de inte kunde visa upp hemma. Man lyssnade på Petter, Ken, och inte minst "Changes" med Tupac. I cafeterian för högstadieelever köpte man pepsi på glasflaska för 5 kronor, en fralla eller en sockerbulle. När vi inte hängde hemma hos Åza förstås och åt Gorbys-piroger. Cigaretterna köpte vi antingen i KV av David som helt plötsligt skaffade sig en tupé eller nere vid fyrkanten. 18,50 för ett litet marlboro lights. Där gick det även bra att köpa folköl. Arab-Sara hade smarta kodnamn på sådant som inte föräldrar skulle höra, Spat betydde snygg kille, Zebrum betydde hångla och så vidare. Alby döptes om till Ylva och Fittja blev Fia. Det var mycket praktiskt, då sa man bara i telefonen "Jag zebrum med ett spat igår. Hos Ylva." Då fattade alla genast galoppen. Efter buffalotrenden kom "snobb-stilen". Alla skulle ha nikesneakers, jeans eller svarta savann, top och en långarmad t-shirt knuten runt axlarna. Vad det "snobbiga" var fattade nog ingen ens då.

2001. Jobbade på 7eleven istället för att gå gymnasiet. Hade börjat i Hässelby strand men slutade ganska snabbt igen. Skoltrött. Panktrött. Partysugen. Såsmåningom hoppade även Anna-Karin av och jobbade på Ica. Jag kände mig otroligt vuxen, jag arbetade heltid och tjänade egna pengar. På helgerna och när vi var lediga hängde vi i Alby och ett par killkompisar. Levde kanske inte helt sunt, men kul hade vi. Lärde känns en massa nytt folk i södra förorterna och var mycket i Tullinge. Nour envisades med att bjuda på Jägarbiff ur sin frysbox hemma och körde alltid omkring i sin volvo 850. Emilie hade ofta fester hemma, ibland ganska kaosartat. De stora låtarna var Bomba, Ante up, och It was written.

2004. Gymnasiet. Myndig! Vilken grej! På somrarna hängde man i parker på söder och drack öl, öl, öl om man inte var på Söderhof, Söderkällaren eller Gröne Jägaren och drack öl, öl, öl. Umgicks mycket med Bulten, vi gjorde en massa sjuka och roliga grejer. Levde för dagen och tänkte aldrig längre framåt än nödvändigt. Kunde kröka veckor i streck, men klarade på något underligt vis av det. Var en ganska stor skara i parkerna, Mats, Sara, Bryggarn, Bulten, A-k förstås, Matte och massor av andra. Mats med sin bandare med konstiga blandningar av hiphop och punk, Matte med sin bernsfilt och Bulten med sina blåbyxor. Vitan och Bågen var de vanligaste platserna, på kvällarna och på vintern var det Karishma på Åsögatan eller Sveahof på sveavägen som gällde.
Efterfester lite här och där.

Jag har funderat lite över det här med människor på stan. Jag tycker i och för sig att det kan vara roligt att sitta och titta på dem, det finns så många olika människor. Det märkliga är att så många av dessa individer så tvunget ska prata med mig, vart jag än befinner mig. Sitter jag på och väntar på bussen, står i kön på systembolaget eller väljer salladshuvud på Mariahallen, det spelar ingen roll, för jag får alltid någon pratsugen efter mig. Vid det här laget har jag dock börjat dela in dem i kategorier som jag går efter när jag överväger om det är värt att gå en omväg eller vänta på nästa buss för att slippa dem:

1. KLAGO-KÄRRINGARNA har en medelålder på ca sextiofem år. Största risken är att bli påhoppad av någon av dem är på busshållplatser, då de sällan tar sig fram till fots. Har man tur kan de börja diskutera vädret, men störst är sannolikheten att de sätter igång en klagovisa över något, till exempel att bussarna alltid är försensade eller att det har blivit så fasligt dyrt att handla mat. De har också en passion i att klaga över sina fysiska åkommor, och nämner ofta märkliga sjukdomar på latin som jag naturligvis inte har en blekaste om vad det betyder.

2. FYLLOSOFERNA är sällan yngre än fyrtiofem år. De känns enklast igen på sina burkar i näven med extrastark björne brygd, men även luktsinnet har sin inverkan här. De har ofta en hel livslängd att berätta om. De sitter ofta utanför bolaget, på busshållplatsen udda tider eller i parken när man sitter och väntar på någon. De har lite svårt att inse när man inte är intresserad och förstår absolut inte den klassiska nu-sätter-jag-in-hörluren-i-örat-igen-piken. De anser sig oftast ha något mycket vettigt att tala om, och även om dessa individer ibland sluddrar och pratar otydligt så kan de i vissa fall vara ganska roliga eller säga vettiga saker. Det beror på hur länge de hållit igång.

3. NATTBUSSMARODÖRERNA träffas alltid på nattetid. Ofta vid Slussen eller Gamla stan, eftersom det brukar vara där ifrån jag åker. Dessa personer, som ofta är något yngre än jag själv, lever flockvis och tar ofta upp hela bakdelen av bussen, vilket gett skäl åt att jag ofta väljer den främre. De vill veta allt om vart man varit, vart man bor, vad man har för civilstånd och om man vill komma med på fest i till exempel Hallunda. Extra oflyt har man om någon av dem äter snabbmat som sprider en fettig lukt i hela bussen. Dessa personer har även de svårt för hörlureknepet, men egentligen kvittar det då de oftast är så högljudda att de överröstar musiken i vilket fall som helst.

4. GAMMAL-KLASSKOMPIS-ELLER-DESS-FÖRÄLDER
Är bland de värsta att stöta ihop med. Är i och för sig inte påfrestande eller klagosamma, men dyker dessvärre alltid upp på tidpunker då man verkligen inte vill se dem. De kan vara på väg hem efter jordens efterfest, när man precis storhandlat på systembolaget, sitter dyngrak i parken mitt på dagen eller när man just avslutat ett privat samtal i telefonen och inser att man suttit precis framför denna person hela bussresan. Det jobbigaste med den här typen av möten är att ingen egentligen bryr sig ett skvatt om hur läget är med den andra, det är bara så att man ska fråga. Även här är det omöjligt att luta sig tillbaka och lyssna vidare på sin musik, det skulle framstå som oerhört oartigt, även om man redan tömt sitt ordförråd till personen i fråga. Man har fårgat hur läget är och vad man gör nu för tiden. Jag är dessutom hundra procent säker på att de hånflinar efteråt åt ens tragiska livssituation.

5. JOBBIGA KOLLEGAN
Möter man ofta på i hissar, på rökpausen, i personalresturangen eller ve och fasa, på fritiden.
Vill diskutera något oväsentligt och intet givande, eller bara kallprata om att de nya limstiften inte håller samma kvalitet som de gamla. De liksom måste gå fram och prata, annars vore det ju otrevligt och man kan ju inte vara otrevlig mot sina kollegor. Det värsta är om man träffar på dem på väg till eller från jobbet när man bara vill höra musik och förbereda sig för arbetsdagen eller kvällen. Fast värst av alla är kanske lustigkurrarna som spenderar mycket av sin abretstid vid kaffeautomaterna och ska "skoja" med alla. Suck.

Några av de bästa citaten på sistone...

"Hittar du någonting?"
"Nej, gör du?"
"Nej. Vet du vad det sämsta med Indiska är?"
"Nä?"
"Jo, att dom är fullständigt livrädda för allt som är det minsta utmanande, typ kjolar som är kortare än till fötterna."
Jag och Anna-Karin letar fynd på Indiska.

"Har du tänkt på att dom inte har speglar på handikapptoaletten? Undrar ifall det är för att dom liksom antar att handikappade inte vill spegla sig?"
"Jo... Fast där inne borde dom ju verkligen ha speglar, för då skulle ju alla dom tänka, shit, nu måste vi supa!"
Jag och Anna-Karin filosoferar på Söderhof

"Är grogghaggorna fortfarande i gasen?"
"Groggahggor? Gosse, det där var en komplimang!"
Pasta om mig och Anna-Karin efter två dygn av festande i Tullinge

"Har du hört att Kajsa har skaffat pojkvän?"
"Va? Nähä? Är det sant? Det hade jag ingen aning om! Hur länge har dom varit ihop?"
"Typ en månad"
"Jaha... Hur fan ska han palla med henne ännu längre än så?"
Hört på tunnelbanan av två tjejer

"Ja ja, jag ska bara kravla mig upp ur fosterställningen och ta mig till duschen. Fattar du hur illa det är då?"
Duckie är sliten efter helgens bravader

"Vadå, festar du idag igen?"
"Ja, men det var faktiskt inte mitt fel. Jag fick oväntat besök från Uppsala och hade inget Gevalia, så jag blev tvungen att bjuda på vin och rom istället..."
Peder tycker att vi borde lugna ner oss lite.

Såna här regniga och allmänt trista dagar då man sitter på jobbet utan någonting att göra och man tröttnat på att surfa, lägga patiens och läsa trista tidningar är det lätt hänt att man börjar fundera. Till exempel på vad man kunde ha gjort om man inte vore tvungen att sitta här, och vad man faktiskt borde göra någon gång. Till exempel:

♥ Prova på att vara hemlös.
Typ packa några saker i en liten väska och sedan vara hemlös i två dygn. Att sova hos kompisar är naturligtvis fusk. Att ha mycket pengar är också fusk, man ska inte ha ett korvöre. Sedan kan man börja, och försöka leva. Typ tigga ihop alla sina cigg, sno mat och sova på en bänk. Sen borde man nog vara glad att få komma hem. Och kanske vara lite extra snäll mot alla lodisar där ute... =)

♥ Släppa sina memoarer i pocketform.
För visso - vem skulle vilja läsa dem? Men det är ju ändå ganska coolt att ge ut sina egna memoarer. Det där med pocket är bara ett sätt att öka sina chanser att få ihop några enstaka läsare, jag menar en pocketbok kan man ju faktiskt gå runt med i väskan och det kan ju arta sig så att till exempel ett pendeltåg är försenat eller nåt, och då finns det ju en liten chans att någon tar upp boken i brist på annat...? Och så har man ju förstås årets julklapp till alla färdig. En kråka på insidan av pärmen och du har en personlig och egen grej att ge bort! Klart att en inbunden variant är snyggare att ha i bokhyllan, men där gör den ju inte så mycket nytta. Vem fan släpar runt på en inbunden bok i väskan om den inte är superspännande liksom?

♥ Skaffa sig ett sommarhus.
Fy fan vad härligt med en liten stuga någonstans, inte för nära och inte för långt bort. Helst med en liten trädgård, så man kan ha bärbuskar, blommor och potatisland. Ingen människa kan nämligen misslyckas med att odla potatis. Då kunde man åka dit när man är trött på alla krångliga människor i stan och typ måla om eller skörda sin potatis. Och så skulle man ju få nytta av alla dom där plaggen man har längst inne i garderoben som man "sparat tills man målar om eller är på lande eller nåt annat där det krävs oömma klädert". För att inte tala om vilka kräftskivor man skulle kunna styra upp....

♥ Läsa "Glöm att du har en syster" av Sandra Gregory.
Plötsligt känns inte jobbet eller baksmällan så fruktansvärd längre och man uppskattar sitt liv till fullo.


To be continued....

Appropå rökning ja.
Det är ett par tre år sen nu som rökförbudet trädde i kraft på Sveriges krogar.
På somrarna är det väl ingen större skillnad, man sitter ändå utomhus och där får man ju så vackert röka sig hes bäst man vill. Men på vintrarna märks det mer - folk fryser och skuffas vid entreerna och svär över vårt svenska klimat. Fler och fler krogar och pubar börjar inrätta rökrum, och nu kan man tydligt börja se ett mönster hos de människor som gästar dessa vidriga små utrymmen - bara för att de varit dumma nog att börja röka någon gång i livet. Där inklusive jag själv. Efter ett otal gånger bland dessa själar har jag börjat kategorisera dem:

Rökrumsbazin sitter ofta för sig själva, och röker i nästan alla fall röda marlboro. De börjar med att tjuvlyssna lite när man pratar med sin rökkamrat, och sedan ställer de oftast en fråga som lyder antingen?vart kommer du ifrån?? eller ?är du här med kompis??. För somliga är det tydligen långt ifrån självklart att ha sällskap på krogen. För somliga inte.

Rökrumsbratz syns sällan allena, heller nästan aldrig på ställen där ölen kostar under trettiofem kronor glaset. De står med sina marlboro lights och spanar oroligt ut på sina dyrbara helrör de tvingats lämna åt ödet vid bordet. Ju längre kvällen lider, desto mer helrören töms och bratzen fylls, blir de allt mer högljudda och allt fler knappar i skjortorna förblir oknäppta. Då vet man att det är fritt fram att snylta till sig en grogg eller två.

Rökrumsfyllon kan man skåda överallt, men oftast på de lite sunkigare ställena, gärna runt Fridhemsplan. Är ofta vindögda, han ölfläckar på kläderna, luktar svett och är märkbart överförfriskade. Sitter ofta utspillda över någon stol med en släckt fimp i mungipan och halvsover.

Rökrumssnyltarna finns också överallt, men är svåra att upptäcka då de är hala som ålar när de roffar åt sig slumpar man har sparat i askkopparna för senare behov. De anländer ofta utan egna cigaretter men har ändå ett mycket tillfredställt nikotinbegär när de lämnar stället. Utnyttjar faktumet att folk inte vill stinka fimp utanför rökrummet, och har ögon i nacken för att se när en ståtlig slump läggs i askkoppen.

Rökrumsraggarna står i rökrummet timme efter timme och frågar alla som kommer in efter eld eller cigarett, enbart för att få kontakt. De har upptäckt att de är osynliga i baren och på dansgolvet, men i det oftast upptända och musikfria rökrummet kan de knappast bli osynliga. Hur deras lungor ser ut och hur deras kläder luktar vid treblecket förtäljer icke historien men man kan ju ana.

Rökrumskärringarna är medelålderns och arbetar ofta kommunalt inom vården. De har hennafärgat eller permanentat hår, helst både och,  uppskattar mönster som geopard och material som velour och fusksiden, och är rökare sedan många år. De köper oftast märken som gula blend, camel , level eller right (Fast då är det lite extra grådaskiga). De flesta av dem har små etuier för sina paket med "trevliga" färger och mönster och ett litet knäppe upptill. De umgås, röker och dricker i flock, och känner man inte igen dem på deras utseende eller doft av billiga parfym så är de enkla att indentifiera på pratet. Det diskuteras karlar, barn, tvätt och städning. Det ligger som en aura av bitterhet kring dem. De dricker vin och allt de gör är de "värda" eftersom de slitit i så många år i hemtjänst och äldreboenden. Hamnar du bredvid dessa i rökrummet är det kört att samtala med andra, din röst kvävs snabbt bland deras tjatter och klagovisor. Om du inte har tur förstås, och kärringarna har slagit på stort och unnat sig en Åbo-kryssning där billiga drinkar och cigarettlimpor flödar. Och villiga karlar förstås.

... Det alltid är äckliga godisar kvar längst ner i påsen, fast att man har valt alltihop själv.

... Folk kan tycka att riktig skithumor som Mr Bean, Austin Powers, diverse revyer, Amerikanska "komedier", såsom Big mommas house, American Pie, Wedding crasher, Scary movie och liknande, är roligt. Hallå?

... Det finns låtar som man alltid hoppar över i sin mp3 / Ipod trots att man har lagt till dem helt själv.

... Man aldrig hittar någon skön låt i sin playlist när man ska sätta på nåt trots att man har flera hundra stycken där som man laddat ner just därför att dom är bra.

... Man alltid träffar personer såsom flirtar, folks föräldrar, gamla klasskompisar från lågstadiet, snygga killar, eller gamla ragg när man är på väg till tvättstugan i smutsiga joggingbyxor, är riktigt dyngrak, just har tränat och är röd som en tomat och svettig eller håller på att äta en kladdig kebab och har sås över hela hakan. När man är uppklädd och gärna VILL träffa dem händer det naturligtvis aldrig.

För bara nåt år sedan tyckte jag att det bästa man kunde göra av en sommardag var att packa väskan knökfull av alkohol och sedan åka vart som helst med några vänner och dricka upp alltihop så fort som möjligt.

Jag tror inte att jag velat erkänna det för mig själv - men jag tror jag håller på att bli gammal och tröttna på det där.
Naturligtvis inte på att umgås med vänner en sommardag, utan att alla så tvunget måste bli apatiskt fulla.
Jag har inget emot alkohol heller, tvärtom så är jag någonting av en alkoholromantiker. Men det finns gränser.
Jag tycker om att dricka kall öl på sommaren eller på nån schysst krog, inte att dricka ljummen öl så fort man vaknar bara för att ingen kan komma på något annat att göra.

Hur mycket jag än kan längta ut till skärgården hela veckan så slutar det nästan alltid med att jag vill åka hem samma kväll jag kommit dit eller dagen efter bara för att jag blir så in i helsike trött på att alla hela tiden måste vara så fulla och jobbiga. Varför är det så, jag var ju själv en av dem förut?

Det ska alltid bli tjafs mellan några, någon ska däcka, någon eller några har druckit sedan de vaknade och är knappt kontaktbara. Är det jag som är tråkig eller är det lite fjortisbeteende över det hela?

Det som började helt underbart - plötsligt i tjugoårsåldern kom jag i kontakt med segelbåtar, och började njuta av skärgården på ett annat sätt än innan eftersom man kom till andra platser med egen båt än den allmänna trafiken. Det var en fin liten segelbåt som hade allt man kunde behöva, och en helt ny värld liksom öppnade sig. Det var underbart att vara vuxen och kunna åka iväg när och hur man ville. 

Senast jag var ute med den båten var det inte precis samma känsla. Allt var liksom risigt och trasigt, en ganska naturlig svit av allt festande som ägt rum på den stackaren. Gardinerna jag sydde för ett par år sedan låg som våta trasor på golvet, ingen brydde sig om att ta upp dem och hindra dem från att mögla och gå samma öde som täcken, kuddar, filtar och handdukar som legat kvar i båten hela vintern utan minsta omtanke. Lister och färg började hänga, det stank mögel ur garderoberna och själva "köket" var ett skämt.

Jag kunde inte låta bli att undra - när blev det så här? När slutade alla att bry sig om båten och allt annat än alkoholen? Plötsligt ville ingen längre segla, ingen ville åka till andra öar än den där krogen fanns, ingen ville njuta av naturen på öarna, utom då möjligvis att bada vid klipporna. (Naturligtvis aldrig utan att dricka alkohol samtidigt).

Det handlar plötsligt inte om att göra härliga sommarrelaterade saker och kanske dricka en öl under tiden, utan det handlar snarare om att försöka hitta på något sommarrelaterat till ölen och spriten, ungefär som ett tilltugg. Eller som någon slags ursäkt att få dricka sig full klockan elva på förmiddagen.

Nu undrar jag bara, är jag tråkig och bitter eller börjar jag bli "vuxen"?
Jag kan inte låta bli att spana avundsjukt på att fräscha människor som kommer till krogen på lördagkvällen och äter en fin middag och dricker en drink, medan jag och mitt sällskap sitter där slitna och dyngraka efter ett par fylledygn. Det känns ju inte riktigt okej att gå och lägga sig klockan elva på kvällen med en bok för att det känns mer givande och roligare än att vara med sina vänner ute i skärgården.

Jag heter Sofia och är 22 år gammal.

Förr brukade jag roa mig med att skriva små och stora texter, men har på sistonde liksom tappat "stinget."
Nu hoppas jag komma igång igen, och så här i semestertider har jag rätt gott om tid också.

Hoppas dessutom bli inspirerad av andra här.