Saker som får en att Ahhhhh
Ett bubbelbad på fredagen med nya Klick!
När nya Rocky ligger på dörrmattan (Martin Kellerman är kung!)
Gamla sköna låtar som man nästan glömt
Segla på sommaren
Skärgården
Röd pesto
Hejdlös shopping
Impulsiva öldagar
Marian Keyes böcker
Kvarteret Skatan
Coca cola
Orkidéer
Stora sand på Nåttarö
Nya påslakan
Resor
Kärlek
Nya gympadojjor
Bra vänner
Skrattanfall
Mousserande vin
Nattbad
Nya kläder
Beröm
När nya Rocky ligger på dörrmattan (Martin Kellerman är kung!)
Gamla sköna låtar som man nästan glömt
Segla på sommaren
Skärgården
Röd pesto
Hejdlös shopping
Impulsiva öldagar
Marian Keyes böcker
Kvarteret Skatan
Coca cola
Orkidéer
Stora sand på Nåttarö
Nya påslakan
Resor
Kärlek
Nya gympadojjor
Bra vänner
Skrattanfall
Mousserande vin
Nattbad
Nya kläder
Beröm
Traumatiska barndomsminnen?
Idag är det den 7 februari år 2008, och det betyder att det är ungefär 15 år sedan jag var åtta år. Om man går tillbaka exakt femton år i tiden så kan det mycket väl ha varit en friluftsdag på zinkens idrottplats och typ fyra hundra minusgrader. Alla barnen hade fula täckjackor och termobyxor och gympapåsar som man tvingats sy i syslöjden.
Jag glömmer aldrig de där hemska dagarna, de iskalla bänkarna av cement på läktarna runt isbanan, de blöta strumporna, de isfrostiga vantarna som man försökte torka bort snoret med, och som rev upp huden i ansiktet.
Det enda man gjorde var att frysa, frysa, frysa, och frysa lite till. En del av barnen var duktiga på skridskor och susade förbi i sina hockeyrör med klubbor, andra tränade piruetter eller åkte bara varv efter varv. Jag stog där på läktaren och drömde mig bort i en annan värld, en värld där inga skridskor existerade, där det var varmt. Jag försökte göra mig osynlig, men naturligtvis blev jag upptäckt ändå, och fröken ropade "Men Sofia, ta på dig dina skridskor nu!", och så började jag i slow motion dra på mig de tunga och hemska skridskorna. När jag var färdig kom fröken och drog åt snörena så att fötterna satt som i skruvstäd. På mig hade jag nu ett par begagnade skridskor som jag fått av mina föräldrar i hopp om att jag skulle lära mig åka (men med tanke på att de var begagnade så kunde man väl ana en viss skeptis även från dem), och jag hatade dem. Skridskorna alltså. (Eller kanske mina föräldrar också som inte gått med på att sjukanmäla mig trots diverse host- och kräkförsök på morgonen).
Minuterna gick sakta, sakta förbi. Jag stod där vid kanten och höll mig krampaktigt i staketet. Vem hade uppfunnit en så totalt värdelös ide som att man skulle stå på två tunna skivor mitt i vintern och frysa?
Sedan var det dags för lunch, och alla barnen drog upp äckliga matsäckspåsar ur sina väskor. En frän doft av leverpastej, prickig korv och varm choklad spred sig över läktaren och det kändes faktiskt som om jag skulle spy på riktigt. Polarkakor med ost och gurka, som hade blött upp osten, eller tunnbröd med leverpatej, äckligt äckligt äckligt. Stelfrusna fingrar som försökte få upp locket på termosen. Försökte stampa med fötterna för att få upp värmen, stampa mot cementen, så mycket för den slipning som pappa tidigare låtit göra på sportaffären på Folkungagatan. (Som jag för övrigt avskydde, för enda gången på året vi var där inne var när det började närma sig skridskodagar på Zinken). Jag önskade att jag skulle få nån akut sjukdom eller att någon skulle bryta benet eller nåt så att den här dagen äntligen kunde få komma till ända. Ett par gånger försökte jag stappla mig runt halva rinken, fortfarande med ett krampaktigt grepp runt staketet, bort till omklädningsrummet där det fanns värme. Men det var ingen hit heller precis, med nedpissade toaletter och klotter på väggarna. "Lotta i 9B är ett kåtluder" eller "Jocke har skitstor kuk". Jocke kunde ha hur stor kuk han ville, vad hjälpte det mig nu? Lukten av svett, kiss och alla äckliga matsäckar kan jag fortfarande känna ibland.
Än idag kan jag fortfarande rysa vid tanken på dessa friluftsdagar. Och visst var det vidrigt att slaska omkring i Hellasgården på hösten i lera och regn och försöka orientera också, men inget kommer någonsin att bli värre än skridskoåkning på Zinken. Ibland när jag går förbi skridskobanan i Kungsan kan jag se barn som står där vid kanten och fryser, precis som jag gjorde, och jag vill bara ta dem med mig till nåt mysigt kafé och bjuda dem på varm choklad, rädda dem från allt det hemska. Men eftersom jag gärna undviker en dom för barnarov får jag nöja mig med att vara oerhört glad över att jag är vuxen och att jag får bestämma själv, och att ingen jävel kan komma och tvinga på mig några vidriga skridskor!
Dock har jag tänkt följa med pappa till Zinken någon dag och kolla på när bajen spelar bandy. Visst, samma rink, samma cement, samma kyla, samma äckliga omklädningsrum. Men skillnaden är att nu går jag dit frivilligt, jag kan gå precis när jag vill. Jag behöver inte ha skridskor på mig, jag slipper äckliga matsäckar. Istället kan jag dricka rykande varmt kaffe med whiskey, och vi kan promenera bort de drygt 50 meterna till Zinkens pub i pausen och dricka ett par öl och för första gången någonsin kommer jag att känna gemenskapen med de andra på läktaren. Det blir nog en helt annan grej!
En viss skillnad med en hel klack som sällskap!
Jag glömmer aldrig de där hemska dagarna, de iskalla bänkarna av cement på läktarna runt isbanan, de blöta strumporna, de isfrostiga vantarna som man försökte torka bort snoret med, och som rev upp huden i ansiktet.
Det enda man gjorde var att frysa, frysa, frysa, och frysa lite till. En del av barnen var duktiga på skridskor och susade förbi i sina hockeyrör med klubbor, andra tränade piruetter eller åkte bara varv efter varv. Jag stog där på läktaren och drömde mig bort i en annan värld, en värld där inga skridskor existerade, där det var varmt. Jag försökte göra mig osynlig, men naturligtvis blev jag upptäckt ändå, och fröken ropade "Men Sofia, ta på dig dina skridskor nu!", och så började jag i slow motion dra på mig de tunga och hemska skridskorna. När jag var färdig kom fröken och drog åt snörena så att fötterna satt som i skruvstäd. På mig hade jag nu ett par begagnade skridskor som jag fått av mina föräldrar i hopp om att jag skulle lära mig åka (men med tanke på att de var begagnade så kunde man väl ana en viss skeptis även från dem), och jag hatade dem. Skridskorna alltså. (Eller kanske mina föräldrar också som inte gått med på att sjukanmäla mig trots diverse host- och kräkförsök på morgonen).
Minuterna gick sakta, sakta förbi. Jag stod där vid kanten och höll mig krampaktigt i staketet. Vem hade uppfunnit en så totalt värdelös ide som att man skulle stå på två tunna skivor mitt i vintern och frysa?
Sedan var det dags för lunch, och alla barnen drog upp äckliga matsäckspåsar ur sina väskor. En frän doft av leverpastej, prickig korv och varm choklad spred sig över läktaren och det kändes faktiskt som om jag skulle spy på riktigt. Polarkakor med ost och gurka, som hade blött upp osten, eller tunnbröd med leverpatej, äckligt äckligt äckligt. Stelfrusna fingrar som försökte få upp locket på termosen. Försökte stampa med fötterna för att få upp värmen, stampa mot cementen, så mycket för den slipning som pappa tidigare låtit göra på sportaffären på Folkungagatan. (Som jag för övrigt avskydde, för enda gången på året vi var där inne var när det började närma sig skridskodagar på Zinken). Jag önskade att jag skulle få nån akut sjukdom eller att någon skulle bryta benet eller nåt så att den här dagen äntligen kunde få komma till ända. Ett par gånger försökte jag stappla mig runt halva rinken, fortfarande med ett krampaktigt grepp runt staketet, bort till omklädningsrummet där det fanns värme. Men det var ingen hit heller precis, med nedpissade toaletter och klotter på väggarna. "Lotta i 9B är ett kåtluder" eller "Jocke har skitstor kuk". Jocke kunde ha hur stor kuk han ville, vad hjälpte det mig nu? Lukten av svett, kiss och alla äckliga matsäckar kan jag fortfarande känna ibland.
Än idag kan jag fortfarande rysa vid tanken på dessa friluftsdagar. Och visst var det vidrigt att slaska omkring i Hellasgården på hösten i lera och regn och försöka orientera också, men inget kommer någonsin att bli värre än skridskoåkning på Zinken. Ibland när jag går förbi skridskobanan i Kungsan kan jag se barn som står där vid kanten och fryser, precis som jag gjorde, och jag vill bara ta dem med mig till nåt mysigt kafé och bjuda dem på varm choklad, rädda dem från allt det hemska. Men eftersom jag gärna undviker en dom för barnarov får jag nöja mig med att vara oerhört glad över att jag är vuxen och att jag får bestämma själv, och att ingen jävel kan komma och tvinga på mig några vidriga skridskor!
Dock har jag tänkt följa med pappa till Zinken någon dag och kolla på när bajen spelar bandy. Visst, samma rink, samma cement, samma kyla, samma äckliga omklädningsrum. Men skillnaden är att nu går jag dit frivilligt, jag kan gå precis när jag vill. Jag behöver inte ha skridskor på mig, jag slipper äckliga matsäckar. Istället kan jag dricka rykande varmt kaffe med whiskey, och vi kan promenera bort de drygt 50 meterna till Zinkens pub i pausen och dricka ett par öl och för första gången någonsin kommer jag att känna gemenskapen med de andra på läktaren. Det blir nog en helt annan grej!
En viss skillnad med en hel klack som sällskap!Alltså, det här med facebook gör mig bara mer och mer förbryllad. Vad är det för skit egentligen? Man blir ju fast som i nån slags drog! Ändå är det skittråkigt och helt absurt! Varje gång man loggar in så har man typ en miljard invitations från folk man umgicks med för flera år sen, men som man ändå inte pratar med om vanliga saker.
Man kan köpa små muffins eller drinkar för 1 dollar styck och skicka till varandra samtidigt som man blir inbjuden att vara med i nån grupp som heter typ "stoppa hungersnöden i Sudan!". Ehhhh.... WHAT?
Vad fan ska de tro, de stackars svältande i Sudan, när de får höra att i västvärlden skickas det elektroniska muffins folk emellan för miljoner dollar varje dag???
Annars ska man gå med i nån grupp som heter "klimatansvar", men vad fan tar vi för klimatansvar när vi sitter framför facebook hela dagarna och käkar färdigmat i plastlådor och dricker mineralvatten? Eller så ska vi skicka runt en massa listor till varandra som man ska fylla i, typ "Just nu har jag på mej:" eller "Just nu dricker jag:"
Skulle det inte vara en ide att istället umgås med varandra in real life och äta och dricka tillsammans om man så gärna vill veta sånt?
Nej, för alla ska sitta framför datorn och facebook så att alla stora företag kan tjäna pengar på att ha reklam på sidan. Det är ju mycket smartare och bättre! Och som det gynnar vår intelligens!
Idag lyssnar jag på:
Timbuktus alla album i tur och ordning, om och om igen
En liten filur
I nästa liv ska jag bli en sån här liten filur tänkte jag.
Bra va?
girig och slirig
Idag såg jag en gubbe på bussen. Kanske inte låter så spännande, men vänta till jag har berättat klart:
Jag hade varit och jobbat, och satt på 509:an hem i vanlig ordning. Klockan kan väl ha varit typ två någonting, och vid Hagalund kliver (läs: snubblar) en äldre gubbe in, ordentligt på dyken. Med sig har han en labrador och två stadiga kassar pilsner från bolaget. Han sätter sig i barnvagnsutrymmet och breder ut sig, hund och öl.
Efter någon minut svänger bussen rätt hastigt, och en av hans kassar välter, vilket resulterar i att en öl rullar iväg och spricker så att den börjar spruta öl. Gubben ordagrant kastar sig fram och tar upp den, drar med sig hund och alltihop i bara farten, och rycker upp den så snabbt som det bara går med panik i ögonen. Sedan tar han burken mot munnen och vänder den upp och ner. I ett enda långt svep tömmer han den, allt för att så lite som möjligt ska hinna spruta ut. Det hela måste ha gått på bråkdelen av en sekund, och när han druckit upp rapar han högt och ljudligt och utbrister sedan: "Saaaaaaaaaaatan!"
Jag bara älskar att han var tvungen att vänta med att svära till han druckit upp den, för om han hade gjort det först hade kanske ytterligare några milliliter öl hunnit spruta ut ur burken under tiden. Bäst att ta det säkra före det osäkra! Och vem sa att alkisar har sämre reaktionsförmåga? Jag kan lova att han höll hårt i påsarna resten av resan. Men jag tycker det var oerhört komiskt alltihop!
Jag hade varit och jobbat, och satt på 509:an hem i vanlig ordning. Klockan kan väl ha varit typ två någonting, och vid Hagalund kliver (läs: snubblar) en äldre gubbe in, ordentligt på dyken. Med sig har han en labrador och två stadiga kassar pilsner från bolaget. Han sätter sig i barnvagnsutrymmet och breder ut sig, hund och öl.
Efter någon minut svänger bussen rätt hastigt, och en av hans kassar välter, vilket resulterar i att en öl rullar iväg och spricker så att den börjar spruta öl. Gubben ordagrant kastar sig fram och tar upp den, drar med sig hund och alltihop i bara farten, och rycker upp den så snabbt som det bara går med panik i ögonen. Sedan tar han burken mot munnen och vänder den upp och ner. I ett enda långt svep tömmer han den, allt för att så lite som möjligt ska hinna spruta ut. Det hela måste ha gått på bråkdelen av en sekund, och när han druckit upp rapar han högt och ljudligt och utbrister sedan: "Saaaaaaaaaaatan!"
Jag bara älskar att han var tvungen att vänta med att svära till han druckit upp den, för om han hade gjort det först hade kanske ytterligare några milliliter öl hunnit spruta ut ur burken under tiden. Bäst att ta det säkra före det osäkra! Och vem sa att alkisar har sämre reaktionsförmåga? Jag kan lova att han höll hårt i påsarna resten av resan. Men jag tycker det var oerhört komiskt alltihop!
Allmänt slak bara
Eftersom jag bara jobbade halvdag idag har jag gott om tid att sitta och dröna framför datan, röka en mailjard cigaretter och äta Frasses chokladpuffar. (Varför kan man inte köpa vanliga kinapuffar någonstans nu för tiden, varför måste man köpa Eldorados B-puffar, och varför i helvete döper man dem till Frasses chokladpuffar??!!).
Hur som helst tröttnade jag på att facebooka (där snackar vi nysvenska! Inom kort i svenska akademins ordlista?) och började bläddra bland min jättelika hög omärkta brännskivor. Och tro mig, jag gjorde fynd! Härliga gamla hits kan man aldrig få för mycket av. (Bevisligen, eftersom jag och Gurra satt i timmar i söndags framför datan och lyssnade igenom hela nittiotalet i sällskap av en hela rom och en bag-in-box vitt).
För övrigt har jag varit nere på Statiol och hämtat ut mitt nya kontokort, äntligen, eftersom jag sumpade mitt på en snaskig sylta i Kärrtorp förra helgen. Den dagen är rätt minnesvärd faktiskt, för märkligare ställe får man leta med ljus och lykta efter. Gästerna bestod av oss, en gammal gubbe som måste ha varit nånstans runt 75 och som satt och vaktade en gul lök och ett paket buljong med näbbar och klor, ägaren och en stor, tjock, ful kille som satt i baren (hur nu barstolen lyckades hålla hans extrema kroppshydda uppe) och flirtade (nej förresten, råraggade) med alla tjejer i mitt sällskap. Han såg ut ungefär som bokstaven D i profil. Och så två avdankade fyllon i bortre hörnet. Men nog var det drag alltid! Det bästa var att de hade en skylt utanpå toalettdörren som löd: "Var god stäng dörren när du är på toaletten". Om nu någon mot förmodan inte skulle vilja stänga dörren om sig när man är på toaletten så hade den dessutom automatisk dörrstängare. Så, vad ville de egentligen med den där skylten?
I morgon ska jag träffa en kille från blocket och köpa en sekretär av honom. Om det bli av vill säga, man vet aldrig med folk på blocket, de brukar vara lite, tja, speciella. Men jag hoppas det, för jag behöver den verkligen. Dessutom vore det perfekt, för han har egen lastbil och kan köra hit den åt mej, så slipper jag tänka på det.
Helvete, kan det sluta ryka ur min askkopp!? Det är ju för fan snurrskiva på den, den ska vara tät! Tur att jag åtminstone prutade ner den fem pund! Har inte riktigt råd att åka till Camden och klaga, även om jag inte skulle ha något emot det. Fast det förstås, jag är ju så jävla piss-skit-usel på engelska att han säkert ändå inte skulle fatta ett skit.
Idag lyssnar jag på:
Winnerbäck
och
Sniper
Hur som helst tröttnade jag på att facebooka (där snackar vi nysvenska! Inom kort i svenska akademins ordlista?) och började bläddra bland min jättelika hög omärkta brännskivor. Och tro mig, jag gjorde fynd! Härliga gamla hits kan man aldrig få för mycket av. (Bevisligen, eftersom jag och Gurra satt i timmar i söndags framför datan och lyssnade igenom hela nittiotalet i sällskap av en hela rom och en bag-in-box vitt).
För övrigt har jag varit nere på Statiol och hämtat ut mitt nya kontokort, äntligen, eftersom jag sumpade mitt på en snaskig sylta i Kärrtorp förra helgen. Den dagen är rätt minnesvärd faktiskt, för märkligare ställe får man leta med ljus och lykta efter. Gästerna bestod av oss, en gammal gubbe som måste ha varit nånstans runt 75 och som satt och vaktade en gul lök och ett paket buljong med näbbar och klor, ägaren och en stor, tjock, ful kille som satt i baren (hur nu barstolen lyckades hålla hans extrema kroppshydda uppe) och flirtade (nej förresten, råraggade) med alla tjejer i mitt sällskap. Han såg ut ungefär som bokstaven D i profil. Och så två avdankade fyllon i bortre hörnet. Men nog var det drag alltid! Det bästa var att de hade en skylt utanpå toalettdörren som löd: "Var god stäng dörren när du är på toaletten". Om nu någon mot förmodan inte skulle vilja stänga dörren om sig när man är på toaletten så hade den dessutom automatisk dörrstängare. Så, vad ville de egentligen med den där skylten?
I morgon ska jag träffa en kille från blocket och köpa en sekretär av honom. Om det bli av vill säga, man vet aldrig med folk på blocket, de brukar vara lite, tja, speciella. Men jag hoppas det, för jag behöver den verkligen. Dessutom vore det perfekt, för han har egen lastbil och kan köra hit den åt mej, så slipper jag tänka på det.
Helvete, kan det sluta ryka ur min askkopp!? Det är ju för fan snurrskiva på den, den ska vara tät! Tur att jag åtminstone prutade ner den fem pund! Har inte riktigt råd att åka till Camden och klaga, även om jag inte skulle ha något emot det. Fast det förstås, jag är ju så jävla piss-skit-usel på engelska att han säkert ändå inte skulle fatta ett skit.
Idag lyssnar jag på:
Winnerbäck
och
Sniper
Önskelista Januari 2008
Följande ting är vad jag vill ha just nu:
1. En Ipod eller en bättre mp3-spelare, varför görs inga såna med BÅDE uttag för USB så att man kan ladda genom datorn och vanlig batterilucka??? Om man är ute på stan och batterierna tar slut har man ju inte direkt en dator och en sladd i backfickan. Då skulle det vara bra att bara kunna stoppa in ett vanligt batteri som reserv. Varför är det ingen som har tänkt på det?
2. En sekretär, fan vad skönt det vore att ha byrå och skrivbord i ett, och att bara fälla upp luckan när man ska sätda så är det klart med en gång!
3. En sån där säng dom har i affärer, typ Åhlens eller Hemtex, men massor av duntäcken och kuddar i satinlakan, med massor av prydnadskuddar och en stor, fin sängstomme. Bredvid skulle jag ha ett matschande nattygsbord med en stor, härlig silverkandelaber, en trave skönlitteratur och ett glas vin.
Mitt rum, och min säng, är rena motsatsen trots tappra försök emellanåt att piffa till den. I våras till exempel köpte jag en sängstomme på Mio för femton hundra spänn, och nog är den fin alltid, men min gamla säng (som jag ärvt av min mammas gravt överviktiga kusin som byggt till en slags trälåda under den för att få den att palla hennes vikt) förstör halva charmen.
Dessutom har jag inga satinlakan, och jag skulle inte kunna ha det heller, för varje gång Bryggarn sovit hos mig är mina sängkläder fulla av små runda och bruna fläckar eftersom han har en förmåga att somna med snuset inne, och diverse smulor som jag aldrig fattat var de kommer ifrån. Och så några mascarafläckar på örngotten (ljusrosa för att matcha mitt databord) (örngotten alltså, inte mascaran) efter några sentimentala nätter (inte helt ovanligt efter några extra blöta kvällar). Som pricken över i:et hade Busen, Bryggarns katt, spytt på mitt lakan här om dagen. Dessutom så är jag inte speciellt förtjust i duntäcken, jag tycker att de är på tok för varma, det är inte många dagar om året jag faktiskt sover under det och inte sparkar ner det till en knöl i fotänden. Nej, tacka vet jag mitt billiga syntetstäcke för 29 kronor på IKEA. Så nu förstår du kanske varför jag aldrig kommer att få någon sån där drömsäng.
Jag tycker inte om vin heller för den delen, men jag brukar dricka coca cola ut vinglas, för själva effekten.
4. En laptop
5. Ett par raggsockor
Idag lyssnar jag på: Busta Rhymes 
Jaha, och nu då...?
Jag väntar fortfarande på att han eller hon ska komma, och han eller hon får gärna lägga på ett kol. Jag pratar naturligtvis om personen som ska komma fram till mig och tala om vad jag ska göra med mitt liv.
Vad jag ska ägna mig åt i de resterande 43 åren jag har kvar till pension. Vad jag ska jobba med, om jag ska jobba, eller kanske plugga? Jag behöver ett noga upplagt schema, där det står tydligt vilka betyg jag behöver komplettera, vilka jobb jag ska söka och vad jag behöver bli bra på. Personen får gärna sticka åt mig en lägenhet också. Och kanske ett körkort?
Nej, jag vet, den där personen kommer aldrig att dyka upp. Men tänk vad bra det vore! En personlig coach typ. Bara för mig. Hurra!
Jag funderar på att utbilda mig till något. Något med människor typ. Kanske sjuksköterska? Eller behandlingsassistent? Eller något helt annat, något med försäljning kanske. Jag blir inte klok på det här, jag har verkligen ingen aning. Varför finns det ingen sajt på nätet där det står om olika utbildningar, så att man kan få lite mer inblick innan man bestämmer sig?
Ska man bo kvar i Stockholm? Jag älskar ju den här stan, och jag är stadsmänniska och inget annat. Aldrig att jag flyttar till någon liten ort någonstans! Men å andra sidan finns det ju andra storstäder. Göteborg till exempel, det är en rätt härlig stad...
En annan tanke som flugit förbi är att bli lärling i något handverksyrke. Målare kanske, eller snickare. Problemet där är att det är extremt mansdominerat, och inte för att jag har något emot män, men manliga hantverkare i medelåldern som jobbar i grupp har en förmåga att ha en ganska risig jargong mot unga tjejer.
Ibland har jag tänkt att det vore ganska nice att bli tillsyningsman på någon Skärgårdsö. (Jag vet, det där motstrider mitt storstads-babbel). Men då måste man hitta en bra person att bo med där ute, någon som man inte tröttnar på. Sen är det bara att bo där ute, kanske fiska lite och köra omkring på fyrhjuling. Åka svävare på vintern. Och så kombinerar man det hela med något freelancejobb. Guld.
Kollektivtrafikens säkra kort
Alla Stockholmare åker tunnelbana emellanåt, somliga mer än andra. Jag gör det dagligen. Och gnäll-kärring som jag är måste jag naturligtvis kategorisera dem.
Byggnads-Bosse är ca femtio år, och svettig som ett as. Sitter inte på något säte, utan står, till allas förtvivlan, och håller i sig i taket så att hans dyngsura armhåla osar de tjugo närmaste rakt i nyllet. Blåbrallor och nätlinne under en gratis t-shirt från något större byggvaruhus vilket gick i konkurs 1982. (Men varför slänga en väl fungernade t-shirt?) I en systemetpåse snurrad runt handleden skramlar en tom matlåda av plåt som tidigare innehöll korv och potatis som frugan lagat.
Vart syns han: Gröna linjen mellan Gullmarsplan och Medborgarplatsen
Vart ska han: Dricka några pilsner på Söder med några polare
Slitna Sonja är typ 35, släpar på tre ungar varav två i barnvagn. Har förutom ungar fullt av matkassar och balar av ekonomi-toapapper runt omkring sig, och tillsammans tar de upp en hel 4-kupé i vagnen. Svarta ringar under ögonen, risigt hår med utväxt och fickorna fulla av kuponger och erbjudanden i matbutikerna. Försöker desperat dämpa sina ungar och hindra dem från att svinga sig i stängerna i tåget. Jobbar på nåt halvtrist företag och drömmer om en smeester utomlands utan barn och vardagsbekymmer. Handlar nästan bara på Ellos, det är bekvämt och sparar tid.
Vart syns hon: Mellan Gullmarsplan och Stureby
Vart ska hon: Hem till Svedmyra och laga korv stroganoff till kidsen
Fnittriga Flams-fjortisarna är på väg från en förort till en annan och har i princip likadana kläder på sig - svarta tights, minishorts, t-shirt och en skärp runt midjan. Pratar omedvetet alldles för högt om sina kompisar, killar och erfareheter med killar. Jämför mobiler, kameror och fotar varandra hela tiden.
Vart syns de: Överallt i tunnelbanan
Vart skla de: Vart som helst sdär det finns sprit och fräscha killar, men inga föräldrar
Malliga Malcolm åker sällan tunnelbana, men det finns ett fåtal tillfällen, då han ändå bara ska en station och inte sett någon taxi i närheten. Har åkt gröna linjen ett par gånger, aldrig blå. Använder tiden mellan stationerna med att prata i sin nya, superheta Prada-mobil eller bättra på back-slicket mot spegelbilden i vindrutan. Luktar dyr parfym och pratar högt utan att ta notis om sina medresenärer.
Vart syns han: Mellan Karlaplan och Östermalmstorg
Vart ska han: Kharma på Stureplan på helgerna och Hells Kitchen för dinering på vardagarna
Skakiga Sverker har fått nys om att T-Dojan börjat kränga hemkört i parken bakom Gullmarsplan igen, och där sitter han och skakar intryckt mot fönstret ensam i sin kupé. Innanför rocken har han en kvarting Rosita och en öppnad starköl, och vakar som en hök över vagnen så att det inte ska komma någon väktare och tar hans rinnande guld ifrån honom. Skorna har han hittat intill en klädinsmalingsbox i Högdalen, och de är riktigt fina! Nike och allt! Bara två storlekar för stora, men det är bra i vinter så han får plats med raggsockor.
Vart syns han: Någon söderförort på gröna linjen eller på Södermalm
Vart ska han: Köpa hemkört eller träffa någon donna på nåt sunkhak (när pensionen har kommit)
Narcissisten Nenad är 17 år och tycker att han är prins. Åtminstone över röda linjen mellan Norsborg och Liljeholmen. Är han ensam sitter han bredbent och läcker medvetet musik ur sin Ipod, är han i sällskap hörs de i precis hela vagnen genom hörlurar och samtal. Har dragit i nödbromsen 43 gånger - flest i hela Botkyrka! Svingar sig smidigt över spärrnarna, en färdighet efter år av plankning.
Vart syns han: På röda linjen mellan Bredäng och T-centralen
Vart ska han: På hemmafest i Masmo
Relaxade Robban har en enorm mössa på sig och lite hårtestar som smitit ur i pannan. Lite lagom lösa jeans och sneakers. T-Shirt med tryck han gjort själv och minsta Ipoden med mesta utrymmet. Ser ut att se tunnelbanan som sitt vardagsrum, sitter lagom nedhasad på sätet och gungar till musiken. Läser filmrecensioner i metro och tar inte så mycket notis om andra i vagnen. Stör inte heller. Bara är.
Vart syns han: Lite överallt, en kille som flyttar omkring över hela stan
Vart ska han: Till Hornstull och kolla skivor och en ny helskön affär som säljer retro-tröjor
Rynkiga Rut har stadigt sällskap av sin skottsrutiga dra-maten. I knäet har hon en liten låda med kärnfria vindruvor som hon smaskar på. Hon kan ägna mycket tid åt att åka kors och tvärs över stan för att handla billigt, pensionär som hon är. Tar alltid av sig baskern och skakar av paraplyet innan hon går in i tåget. Ler alltid artigt mot folk, ser sina kupégrannar som sina vänner och försöker att inte vara någon till last där hon sitter. Brukar ibland plocka med sig gratistidningarna som hänger på handtaget under fönstret för att ta med dem till en papperinsmaling och slänga dem.
Vart syns hon: Ofta gröna linjen
Vart ska hon: Antingen till eller ifrån någon mataffär som säljer billig fläskkarré
Byggnads-Bosse är ca femtio år, och svettig som ett as. Sitter inte på något säte, utan står, till allas förtvivlan, och håller i sig i taket så att hans dyngsura armhåla osar de tjugo närmaste rakt i nyllet. Blåbrallor och nätlinne under en gratis t-shirt från något större byggvaruhus vilket gick i konkurs 1982. (Men varför slänga en väl fungernade t-shirt?) I en systemetpåse snurrad runt handleden skramlar en tom matlåda av plåt som tidigare innehöll korv och potatis som frugan lagat.
Vart syns han: Gröna linjen mellan Gullmarsplan och Medborgarplatsen
Vart ska han: Dricka några pilsner på Söder med några polare
Slitna Sonja är typ 35, släpar på tre ungar varav två i barnvagn. Har förutom ungar fullt av matkassar och balar av ekonomi-toapapper runt omkring sig, och tillsammans tar de upp en hel 4-kupé i vagnen. Svarta ringar under ögonen, risigt hår med utväxt och fickorna fulla av kuponger och erbjudanden i matbutikerna. Försöker desperat dämpa sina ungar och hindra dem från att svinga sig i stängerna i tåget. Jobbar på nåt halvtrist företag och drömmer om en smeester utomlands utan barn och vardagsbekymmer. Handlar nästan bara på Ellos, det är bekvämt och sparar tid.
Vart syns hon: Mellan Gullmarsplan och Stureby
Vart ska hon: Hem till Svedmyra och laga korv stroganoff till kidsen
Fnittriga Flams-fjortisarna är på väg från en förort till en annan och har i princip likadana kläder på sig - svarta tights, minishorts, t-shirt och en skärp runt midjan. Pratar omedvetet alldles för högt om sina kompisar, killar och erfareheter med killar. Jämför mobiler, kameror och fotar varandra hela tiden.
Vart syns de: Överallt i tunnelbanan
Vart skla de: Vart som helst sdär det finns sprit och fräscha killar, men inga föräldrar
Malliga Malcolm åker sällan tunnelbana, men det finns ett fåtal tillfällen, då han ändå bara ska en station och inte sett någon taxi i närheten. Har åkt gröna linjen ett par gånger, aldrig blå. Använder tiden mellan stationerna med att prata i sin nya, superheta Prada-mobil eller bättra på back-slicket mot spegelbilden i vindrutan. Luktar dyr parfym och pratar högt utan att ta notis om sina medresenärer.
Vart syns han: Mellan Karlaplan och Östermalmstorg
Vart ska han: Kharma på Stureplan på helgerna och Hells Kitchen för dinering på vardagarna
Skakiga Sverker har fått nys om att T-Dojan börjat kränga hemkört i parken bakom Gullmarsplan igen, och där sitter han och skakar intryckt mot fönstret ensam i sin kupé. Innanför rocken har han en kvarting Rosita och en öppnad starköl, och vakar som en hök över vagnen så att det inte ska komma någon väktare och tar hans rinnande guld ifrån honom. Skorna har han hittat intill en klädinsmalingsbox i Högdalen, och de är riktigt fina! Nike och allt! Bara två storlekar för stora, men det är bra i vinter så han får plats med raggsockor.
Vart syns han: Någon söderförort på gröna linjen eller på Södermalm
Vart ska han: Köpa hemkört eller träffa någon donna på nåt sunkhak (när pensionen har kommit)
Narcissisten Nenad är 17 år och tycker att han är prins. Åtminstone över röda linjen mellan Norsborg och Liljeholmen. Är han ensam sitter han bredbent och läcker medvetet musik ur sin Ipod, är han i sällskap hörs de i precis hela vagnen genom hörlurar och samtal. Har dragit i nödbromsen 43 gånger - flest i hela Botkyrka! Svingar sig smidigt över spärrnarna, en färdighet efter år av plankning.
Vart syns han: På röda linjen mellan Bredäng och T-centralen
Vart ska han: På hemmafest i Masmo
Relaxade Robban har en enorm mössa på sig och lite hårtestar som smitit ur i pannan. Lite lagom lösa jeans och sneakers. T-Shirt med tryck han gjort själv och minsta Ipoden med mesta utrymmet. Ser ut att se tunnelbanan som sitt vardagsrum, sitter lagom nedhasad på sätet och gungar till musiken. Läser filmrecensioner i metro och tar inte så mycket notis om andra i vagnen. Stör inte heller. Bara är.
Vart syns han: Lite överallt, en kille som flyttar omkring över hela stan
Vart ska han: Till Hornstull och kolla skivor och en ny helskön affär som säljer retro-tröjor
Rynkiga Rut har stadigt sällskap av sin skottsrutiga dra-maten. I knäet har hon en liten låda med kärnfria vindruvor som hon smaskar på. Hon kan ägna mycket tid åt att åka kors och tvärs över stan för att handla billigt, pensionär som hon är. Tar alltid av sig baskern och skakar av paraplyet innan hon går in i tåget. Ler alltid artigt mot folk, ser sina kupégrannar som sina vänner och försöker att inte vara någon till last där hon sitter. Brukar ibland plocka med sig gratistidningarna som hänger på handtaget under fönstret för att ta med dem till en papperinsmaling och slänga dem.
Vart syns hon: Ofta gröna linjen
Vart ska hon: Antingen till eller ifrån någon mataffär som säljer billig fläskkarré
Jag kan inte förstå, fortsättning.
... att alla kopiatorer, äldre dataskärmar, tangentbord och skrivare har den äckliga färg som dom har. Färgen finns inte ens, men beskrivs väl bäst som något beige-gul-grå-aktigt. Vilken jubelidiot har bestämt att de ska ha den färgen??? Jag mår illa varje gång jag ser dem, tänker på onormala kroppsvätskor rinnande på ett obduktionsbord. Äckligt. Tack Gud för de snygga, svarta skärmar som kommit, men fortfarande är alla kopiatorer och skrivare äckelfärgade. Why?
... Varför folk envisas med dom där tvärfula "Foppatofflorna" i grön, lila och rött. Jag kan möjligtvis förstå såna som jobba på sjukhus och vill kunna stoppa in fötterna under kranen för att spola bort typ bajs och spyor, men folk som glider runt i dem på stan??? Den senaste veckan har jag sett massor av folk i dem, och inte minst hela familjer där alla har samma färg i olika storlekar. Hu! Jag kan bara ana hur många lantisar som har dem, jag kommer nog få rejäl överdos nästa helg när jag ska upp till morfars land nära Bollnäs. Eller förresten, jag har redan fått överdos.
Onsdagsfilosofi
Onsdag. Mitt i veckan. Har man överlevt onsdag återstår bara torsdag och fredag, och dom är ju aningen lättare än måndag och tisdag. Hur som helst har denna onsdag hittills varit ungefär som onsdagar är. Var ganska trött när jag vaknade, piggnade till av en dusch. Hann med den tidigare tunnelbanan trots att jag tagit längre tid på mig än vanligt. Handlade frukost på Pressbyrån vid centralen, fralla och färdigskivad ost. Kom till jobbet och placerade ut tidningarna, sen en timmes frukost djupt försjunken i Situation Stockholm. Bra tidning som fan, men jag börjar på allvar undra vad Rolf Nillson håller på med. Jag och Alex borde nog ha granskat honom djupare innan vi intervjuade honom i vår dokumentär i gymnasiet. Han spårar verkligen ur. Både i tidningen och i min inkorg på mailen. Hmm.
Fick sms från Bryggarn: "Haha, trendiga Ebba åker tunnelbana! Inte illa. Eller så väntar hon bara på någon mindre välbeställd vän i Östermalmstorg.. Satt där på en bänk iaf.. =)"
Jag förstod direkt att det hela var ett tillfälle för Ebba att spana in oss vanliga dödliga som åker kollektivt för att hämta inspiration till sin blogg, hon måste ju uppdatera listan "Hopplöst ute" då och då. Ett välbetalt studiebesök i Stockholms tunnelbana, som senare naturligtvis måste belönas med en helkväll i juicy mjukisdress (Eloge till Magnus Betnér för det där) och stans dyraste take away-sushi. Eventuellt även ett extra tjockt lager av anti-wrinkle-creme från Biotherm.
Igår var jag på Ikea i Barkaby. Behövde ett databord till mitt rum, och hade redan spanat in MIKAEL på hemsidan. Billigt, helt okej snyggt och lagom stort. Fanns i blå, rosa, ljust trä och svartbrun. Haha, vem fan vill köpa ett blått eller rosa databord?! Jag blev lite besviken på butiken, den var mindre och sortimentet var utplockat. Dessutom hittade jag inte alls som jag gör i Kungens kurva, utan var tvungen att kryssa mig fram genom barnfamiljer och pensionärer. Men tillslut fick jag iallafall ihop en ny ugnsform, en matta, en skitsnygg vas, lite galgar och - precis - ett rosa databord.
Databordet satte jag själv ihop på kvällen, med hjul och allt, medan jag lyssnade på Snabba cash som jag laddat ner. Gjorde sig skitsnyggt mot mina nya väggar hemma, som går i ljusbeige och nougat. Och idag ska jag få tre skitsnygga, vita orkidéer från jobbet. Kommer bli grymt snyggt. Köpte till och med speciell orkidéejord på Plantagen igår, snacka om vuxenpoäng!
Nu ska jag jobba lite. För övrigt är nog det här inlägget det mest onödiga och intetsägande jag hittills skrivit.
Som sagt - onsdagsfilosofi.
Fick sms från Bryggarn: "Haha, trendiga Ebba åker tunnelbana! Inte illa. Eller så väntar hon bara på någon mindre välbeställd vän i Östermalmstorg.. Satt där på en bänk iaf.. =)"
Jag förstod direkt att det hela var ett tillfälle för Ebba att spana in oss vanliga dödliga som åker kollektivt för att hämta inspiration till sin blogg, hon måste ju uppdatera listan "Hopplöst ute" då och då. Ett välbetalt studiebesök i Stockholms tunnelbana, som senare naturligtvis måste belönas med en helkväll i juicy mjukisdress (Eloge till Magnus Betnér för det där) och stans dyraste take away-sushi. Eventuellt även ett extra tjockt lager av anti-wrinkle-creme från Biotherm.
Igår var jag på Ikea i Barkaby. Behövde ett databord till mitt rum, och hade redan spanat in MIKAEL på hemsidan. Billigt, helt okej snyggt och lagom stort. Fanns i blå, rosa, ljust trä och svartbrun. Haha, vem fan vill köpa ett blått eller rosa databord?! Jag blev lite besviken på butiken, den var mindre och sortimentet var utplockat. Dessutom hittade jag inte alls som jag gör i Kungens kurva, utan var tvungen att kryssa mig fram genom barnfamiljer och pensionärer. Men tillslut fick jag iallafall ihop en ny ugnsform, en matta, en skitsnygg vas, lite galgar och - precis - ett rosa databord.
Databordet satte jag själv ihop på kvällen, med hjul och allt, medan jag lyssnade på Snabba cash som jag laddat ner. Gjorde sig skitsnyggt mot mina nya väggar hemma, som går i ljusbeige och nougat. Och idag ska jag få tre skitsnygga, vita orkidéer från jobbet. Kommer bli grymt snyggt. Köpte till och med speciell orkidéejord på Plantagen igår, snacka om vuxenpoäng!
Nu ska jag jobba lite. För övrigt är nog det här inlägget det mest onödiga och intetsägande jag hittills skrivit.
Som sagt - onsdagsfilosofi.
Sjukaste på TV
Är det någon som sett programmet "Extreme homemakeover" som TV 3 visar varje eftermiddag? Är det någon mer än mig som inte vet om man ska gråta eller skratta åt dessa sanslösa amerikaner?
Det är lite samma sak som på radion med det gamla hederliga "Ring så spelar vi", fast i det här fallet "Gråt så bygger vi". Men det är ju klart, vi snackar ju USA.
Det hela går ut på att bara såååååå läckre och genomsnälla Ty och hans crew ska hjälpa någon tjock familj från deras "misär" till vardag. Det kan till exempel att en familj med tre barn bara har en enda våning på sitt hus, en familj som har adopterat en stökig tonåring eller en familj där pappan skadat benet och inte kan jobba heltid.
Först sitter familjen och snyftar och berättar om sina väldiga problem i Väst, mamman lyckas klämma fram en tår. Sen kommer hjälten Ty och hävdar att ingen, absolut ingen, ska behöva ha det så fruktansvärt.
Och det är klart att ett nytt hus med vedervärdiga, överdrivna inredningar ska hjälpa mot alltihop.
Sedan skickar de iväg familjen på något "nöje", typ Disneyland. Under tiden river de huset med hjälp av grannarna, som är så fasligt TV-kåta att det kryper längst ryggraden. Och så bygger de ett nytt hus. Sedan får familjen komma hem igen, och stå och skrika sig hesa en stund innan de får gå in. Och då skriker de högre och gällare än två tolvåringar på sin första pojkbandskonsert. Alla barnen har fått nya rum, hysteriskt överdrivna. Om lilla Molly råkat nämna att hon tycker om delfiner så är hela rummet överbelamrat av prylar med delfinmotiv. Lille James kanske har tur och har fått en skateboard som soffa, som säng, som bord, som hylla, och ja - ni fattar.
Det sjukaste var just ett avsnitt jag råkade zappa mig till häromdagen. Familjen hade en handikappad son som satt i rullstol (Ve och fasa! Klart familjen måste få en pool och en ny trädgård!). När de baxat ut honom ur bilen inför premiären av huset ålade sig kameramännen framför rullstolen och försökte få närbild på hans dreglande.
Resten av grannskapet stog bakom avspärrningsbandet och skrek i kör "Move the bus, Move the bus!" som de alltid gör när de vill att bussen ska köra undan så att familjen kan se sitt nya underverk. Pojken i rullstolen kunde varken gå eller prata, men snälla Ty hade skaffat honom en scarf som han bar runt halsen med texten move the bus! på. Så fiffigt! Och sedan släpade de in rullstolen i huset, och där satt pojken med sin scarf och fattade ingenting, verkade mest rädd för det massiva pådraget runt omkring. Hans överraskning var en linbana i taket i sitt rum så att han kunde komma till toaletten själv, och det var ju så praktiskt. Det tyckte säkert alla de miljoner amerikaner som tittade på programmet också.
Är det bara jag som undar vad i helvete det är för skit????
Snygg? Underbar? Nä, knappast.
Det är lite samma sak som på radion med det gamla hederliga "Ring så spelar vi", fast i det här fallet "Gråt så bygger vi". Men det är ju klart, vi snackar ju USA.
Det hela går ut på att bara såååååå läckre och genomsnälla Ty och hans crew ska hjälpa någon tjock familj från deras "misär" till vardag. Det kan till exempel att en familj med tre barn bara har en enda våning på sitt hus, en familj som har adopterat en stökig tonåring eller en familj där pappan skadat benet och inte kan jobba heltid.
Först sitter familjen och snyftar och berättar om sina väldiga problem i Väst, mamman lyckas klämma fram en tår. Sen kommer hjälten Ty och hävdar att ingen, absolut ingen, ska behöva ha det så fruktansvärt.
Och det är klart att ett nytt hus med vedervärdiga, överdrivna inredningar ska hjälpa mot alltihop.
Sedan skickar de iväg familjen på något "nöje", typ Disneyland. Under tiden river de huset med hjälp av grannarna, som är så fasligt TV-kåta att det kryper längst ryggraden. Och så bygger de ett nytt hus. Sedan får familjen komma hem igen, och stå och skrika sig hesa en stund innan de får gå in. Och då skriker de högre och gällare än två tolvåringar på sin första pojkbandskonsert. Alla barnen har fått nya rum, hysteriskt överdrivna. Om lilla Molly råkat nämna att hon tycker om delfiner så är hela rummet överbelamrat av prylar med delfinmotiv. Lille James kanske har tur och har fått en skateboard som soffa, som säng, som bord, som hylla, och ja - ni fattar.
Det sjukaste var just ett avsnitt jag råkade zappa mig till häromdagen. Familjen hade en handikappad son som satt i rullstol (Ve och fasa! Klart familjen måste få en pool och en ny trädgård!). När de baxat ut honom ur bilen inför premiären av huset ålade sig kameramännen framför rullstolen och försökte få närbild på hans dreglande.
Resten av grannskapet stog bakom avspärrningsbandet och skrek i kör "Move the bus, Move the bus!" som de alltid gör när de vill att bussen ska köra undan så att familjen kan se sitt nya underverk. Pojken i rullstolen kunde varken gå eller prata, men snälla Ty hade skaffat honom en scarf som han bar runt halsen med texten move the bus! på. Så fiffigt! Och sedan släpade de in rullstolen i huset, och där satt pojken med sin scarf och fattade ingenting, verkade mest rädd för det massiva pådraget runt omkring. Hans överraskning var en linbana i taket i sitt rum så att han kunde komma till toaletten själv, och det var ju så praktiskt. Det tyckte säkert alla de miljoner amerikaner som tittade på programmet också.
Är det bara jag som undar vad i helvete det är för skit????
Snygg? Underbar? Nä, knappast. Nostalgi
1990. Sandlåda, galonbyxor och ruschkana. Åldern var fem och jag och A-k var stolta, självutnämda hedermedlemmar i Bamse-klubben, en klubb som vi själva startat och mycket noggrant levde efter. Reglerna var enkla - man skulle ha en storasyster på samma dagis som skulle börja skolan och man måste vara fem år.
När Li och Åza bönade och bad om att få bli medlemmar sa vi naturligtvis nej - inte kunde man väl ha dem med, Li var ju bara fyra år och Åza hade ju ingen storasyster utan bara en storebror! Det gick ju inte.
Vi stjälade ibland kritor av de andra barnen, vi hade väl haft sönder våra egna. När fröknarna var oss på tråden skyllde vi genast på Li, och vi hade varit kloka nog att gömma asken på hennes hylla så att det skulle stärka vår version bättre. Annars roade vi oss med att leka dektektvier eller hälla klister i håret på Martin, den gnälligaste småungen på hela avdelningen.
1993. En härlig tid, lågstadiet var verkligen jätteroligt. Vi hade världens bästa fröken, och vi var nog ganska bra elever. Vi skrev egna böcker om Apan Hasse-Nasse och fuskade oss fram på multiplikationstabellen när klassen tävlade om vem som var snabbast. Jag och Anna-Karin ägnade rasterna åt att spela kula och fuska till oss en massa genom att vråla "Kasta på stor sten! Kasta på stor sten!" (Alla minns väl att små stenkulor var simpelt, men de stora var ovanliga och riktiga dyrgripar i ungarnas ögon). Alla kom springandes och kastade sina kulor på den lilla kulan vi lagt fram, den stora stenen skulle först plockas fram när den lyckliga vunnit den.
När Micke B tillslut lyckades träffa kulan, och våra kulpåsar vägde tyngre än någonsin efter allas misslyckade kast, så gick vi iväg och hämtade en stor gatusten som vi gav den snopna Micke B. "Vi sa ju stor sten!" sa vi och fnittarde medan vi sprang därifrån för att dela upp alla våra nya kulor.
1996. Neonfärgarnas tid. Alla hade neongröna eller knalloranga kläder. Detta var pojkbandens år, alla tjejer var kära i Nick Carter, Robbie Williams eller Brian Harvey. Man samlade bilder och handlade upp månadspengen på Punktshop. Vi blev introducerade för internet och var överväldigade över hur lätt man kunde få tag i fakta och bilder på sina älsklingar. Jag, Anna-Karin och Clara, som var den tredje av "oss" jobbade extra som tidningsbud och slet ut oss för pisslön i trappuppgångarna i Sofiaområdet när vi inte hängde på inspelningarna av Söndagsöppet när några av våra idoler gästade programmet. På TV gick fångarna på fortet och man var helt insatt i alla serier som Tre Kronor, Skilda världar och vänner & fiender. Killen i klassen som hade den första egna mobiltelefonen hade My heart will go on från Titanic som ringsignal, det var oerhört fantastiskt. På rasterna satt vi i det lilla lärarrummet
och tjuvringde till heta linjen och drev med gubbar och käkade S-märken. En salt och en sur tillsammans var den bästa blandingen.
1999. Högstadiet. Plötsligt var man helt vuxen. Vi umgicks i stora gäng av tjejer, ibland när vi var ute på helgerna var vi 30-40 personer som alla gick i samlad tropp mellan parkerna på Söder. De flesta hade buffaloskor, savannbyxor (inköpta på Gulan i ringen för 399 kronor), BH-band i håret och gärna någon killkompis Tommy Hilfiger-tröja. På vintern åkte dunkapporna och "korvsockorna" på. Ögonbryn rakades av, häxblandningar sveptes, lektioner hoppades över och killar började bli alltmer intressanta. Jag och Anna-Karin avundades Ann-Sofi som hade savannbyxor i alla färger, säkert tjugo par. I åttan kom två nya tjejer till Sofia skola, båda hette Sara och hakade snabbt på vårat sällskap. Jordgubbs-Sara och Arab-Sara. Ganska ofta hade Emmy fest, Gud vet hur vi fick plats i den lilla lägenheten allihop! Jag och Anna-Karin var på Nåttarö och Koster på sommarlovet och träffade killar som vi kärade ner oss i. Det mesta smycken och smink snattade man, en del hade hela skåpet i skolan fullt av kläder som de inte kunde visa upp hemma. Man lyssnade på Petter, Ken, och inte minst "Changes" med Tupac. I cafeterian för högstadieelever köpte man pepsi på glasflaska för 5 kronor, en fralla eller en sockerbulle. När vi inte hängde hemma hos Åza förstås och åt Gorbys-piroger. Cigaretterna köpte vi antingen i KV av David som helt plötsligt skaffade sig en tupé eller nere vid fyrkanten. 18,50 för ett litet marlboro lights. Där gick det även bra att köpa folköl. Arab-Sara hade smarta kodnamn på sådant som inte föräldrar skulle höra, Spat betydde snygg kille, Zebrum betydde hångla och så vidare. Alby döptes om till Ylva och Fittja blev Fia. Det var mycket praktiskt, då sa man bara i telefonen "Jag zebrum med ett spat igår. Hos Ylva." Då fattade alla genast galoppen. Efter buffalotrenden kom "snobb-stilen". Alla skulle ha nikesneakers, jeans eller svarta savann, top och en långarmad t-shirt knuten runt axlarna. Vad det "snobbiga" var fattade nog ingen ens då.
2001. Jobbade på 7eleven istället för att gå gymnasiet. Hade börjat i Hässelby strand men slutade ganska snabbt igen. Skoltrött. Panktrött. Partysugen. Såsmåningom hoppade även Anna-Karin av och jobbade på Ica. Jag kände mig otroligt vuxen, jag arbetade heltid och tjänade egna pengar. På helgerna och när vi var lediga hängde vi i Alby och ett par killkompisar. Levde kanske inte helt sunt, men kul hade vi. Lärde känns en massa nytt folk i södra förorterna och var mycket i Tullinge. Nour envisades med att bjuda på Jägarbiff ur sin frysbox hemma och körde alltid omkring i sin volvo 850. Emilie hade ofta fester hemma, ibland ganska kaosartat. De stora låtarna var Bomba, Ante up, och It was written.
2004. Gymnasiet. Myndig! Vilken grej! På somrarna hängde man i parker på söder och drack öl, öl, öl om man inte var på Söderhof, Söderkällaren eller Gröne Jägaren och drack öl, öl, öl. Umgicks mycket med Bulten, vi gjorde en massa sjuka och roliga grejer. Levde för dagen och tänkte aldrig längre framåt än nödvändigt. Kunde kröka veckor i streck, men klarade på något underligt vis av det. Var en ganska stor skara i parkerna, Mats, Sara, Bryggarn, Bulten, A-k förstås, Matte och massor av andra. Mats med sin bandare med konstiga blandningar av hiphop och punk, Matte med sin bernsfilt och Bulten med sina blåbyxor. Vitan och Bågen var de vanligaste platserna, på kvällarna och på vintern var det Karishma på Åsögatan eller Sveahof på sveavägen som gällde.
Efterfester lite här och där.
När Li och Åza bönade och bad om att få bli medlemmar sa vi naturligtvis nej - inte kunde man väl ha dem med, Li var ju bara fyra år och Åza hade ju ingen storasyster utan bara en storebror! Det gick ju inte.
Vi stjälade ibland kritor av de andra barnen, vi hade väl haft sönder våra egna. När fröknarna var oss på tråden skyllde vi genast på Li, och vi hade varit kloka nog att gömma asken på hennes hylla så att det skulle stärka vår version bättre. Annars roade vi oss med att leka dektektvier eller hälla klister i håret på Martin, den gnälligaste småungen på hela avdelningen.
1993. En härlig tid, lågstadiet var verkligen jätteroligt. Vi hade världens bästa fröken, och vi var nog ganska bra elever. Vi skrev egna böcker om Apan Hasse-Nasse och fuskade oss fram på multiplikationstabellen när klassen tävlade om vem som var snabbast. Jag och Anna-Karin ägnade rasterna åt att spela kula och fuska till oss en massa genom att vråla "Kasta på stor sten! Kasta på stor sten!" (Alla minns väl att små stenkulor var simpelt, men de stora var ovanliga och riktiga dyrgripar i ungarnas ögon). Alla kom springandes och kastade sina kulor på den lilla kulan vi lagt fram, den stora stenen skulle först plockas fram när den lyckliga vunnit den.
När Micke B tillslut lyckades träffa kulan, och våra kulpåsar vägde tyngre än någonsin efter allas misslyckade kast, så gick vi iväg och hämtade en stor gatusten som vi gav den snopna Micke B. "Vi sa ju stor sten!" sa vi och fnittarde medan vi sprang därifrån för att dela upp alla våra nya kulor.
1996. Neonfärgarnas tid. Alla hade neongröna eller knalloranga kläder. Detta var pojkbandens år, alla tjejer var kära i Nick Carter, Robbie Williams eller Brian Harvey. Man samlade bilder och handlade upp månadspengen på Punktshop. Vi blev introducerade för internet och var överväldigade över hur lätt man kunde få tag i fakta och bilder på sina älsklingar. Jag, Anna-Karin och Clara, som var den tredje av "oss" jobbade extra som tidningsbud och slet ut oss för pisslön i trappuppgångarna i Sofiaområdet när vi inte hängde på inspelningarna av Söndagsöppet när några av våra idoler gästade programmet. På TV gick fångarna på fortet och man var helt insatt i alla serier som Tre Kronor, Skilda världar och vänner & fiender. Killen i klassen som hade den första egna mobiltelefonen hade My heart will go on från Titanic som ringsignal, det var oerhört fantastiskt. På rasterna satt vi i det lilla lärarrummet
och tjuvringde till heta linjen och drev med gubbar och käkade S-märken. En salt och en sur tillsammans var den bästa blandingen.
1999. Högstadiet. Plötsligt var man helt vuxen. Vi umgicks i stora gäng av tjejer, ibland när vi var ute på helgerna var vi 30-40 personer som alla gick i samlad tropp mellan parkerna på Söder. De flesta hade buffaloskor, savannbyxor (inköpta på Gulan i ringen för 399 kronor), BH-band i håret och gärna någon killkompis Tommy Hilfiger-tröja. På vintern åkte dunkapporna och "korvsockorna" på. Ögonbryn rakades av, häxblandningar sveptes, lektioner hoppades över och killar började bli alltmer intressanta. Jag och Anna-Karin avundades Ann-Sofi som hade savannbyxor i alla färger, säkert tjugo par. I åttan kom två nya tjejer till Sofia skola, båda hette Sara och hakade snabbt på vårat sällskap. Jordgubbs-Sara och Arab-Sara. Ganska ofta hade Emmy fest, Gud vet hur vi fick plats i den lilla lägenheten allihop! Jag och Anna-Karin var på Nåttarö och Koster på sommarlovet och träffade killar som vi kärade ner oss i. Det mesta smycken och smink snattade man, en del hade hela skåpet i skolan fullt av kläder som de inte kunde visa upp hemma. Man lyssnade på Petter, Ken, och inte minst "Changes" med Tupac. I cafeterian för högstadieelever köpte man pepsi på glasflaska för 5 kronor, en fralla eller en sockerbulle. När vi inte hängde hemma hos Åza förstås och åt Gorbys-piroger. Cigaretterna köpte vi antingen i KV av David som helt plötsligt skaffade sig en tupé eller nere vid fyrkanten. 18,50 för ett litet marlboro lights. Där gick det även bra att köpa folköl. Arab-Sara hade smarta kodnamn på sådant som inte föräldrar skulle höra, Spat betydde snygg kille, Zebrum betydde hångla och så vidare. Alby döptes om till Ylva och Fittja blev Fia. Det var mycket praktiskt, då sa man bara i telefonen "Jag zebrum med ett spat igår. Hos Ylva." Då fattade alla genast galoppen. Efter buffalotrenden kom "snobb-stilen". Alla skulle ha nikesneakers, jeans eller svarta savann, top och en långarmad t-shirt knuten runt axlarna. Vad det "snobbiga" var fattade nog ingen ens då.
2001. Jobbade på 7eleven istället för att gå gymnasiet. Hade börjat i Hässelby strand men slutade ganska snabbt igen. Skoltrött. Panktrött. Partysugen. Såsmåningom hoppade även Anna-Karin av och jobbade på Ica. Jag kände mig otroligt vuxen, jag arbetade heltid och tjänade egna pengar. På helgerna och när vi var lediga hängde vi i Alby och ett par killkompisar. Levde kanske inte helt sunt, men kul hade vi. Lärde känns en massa nytt folk i södra förorterna och var mycket i Tullinge. Nour envisades med att bjuda på Jägarbiff ur sin frysbox hemma och körde alltid omkring i sin volvo 850. Emilie hade ofta fester hemma, ibland ganska kaosartat. De stora låtarna var Bomba, Ante up, och It was written.
2004. Gymnasiet. Myndig! Vilken grej! På somrarna hängde man i parker på söder och drack öl, öl, öl om man inte var på Söderhof, Söderkällaren eller Gröne Jägaren och drack öl, öl, öl. Umgicks mycket med Bulten, vi gjorde en massa sjuka och roliga grejer. Levde för dagen och tänkte aldrig längre framåt än nödvändigt. Kunde kröka veckor i streck, men klarade på något underligt vis av det. Var en ganska stor skara i parkerna, Mats, Sara, Bryggarn, Bulten, A-k förstås, Matte och massor av andra. Mats med sin bandare med konstiga blandningar av hiphop och punk, Matte med sin bernsfilt och Bulten med sina blåbyxor. Vitan och Bågen var de vanligaste platserna, på kvällarna och på vintern var det Karishma på Åsögatan eller Sveahof på sveavägen som gällde.
Efterfester lite här och där.
Folk
Jag har funderat lite över det här med människor på stan. Jag tycker i och för sig att det kan vara roligt att sitta och titta på dem, det finns så många olika människor. Det märkliga är att så många av dessa individer så tvunget ska prata med mig, vart jag än befinner mig. Sitter jag på och väntar på bussen, står i kön på systembolaget eller väljer salladshuvud på Mariahallen, det spelar ingen roll, för jag får alltid någon pratsugen efter mig. Vid det här laget har jag dock börjat dela in dem i kategorier som jag går efter när jag överväger om det är värt att gå en omväg eller vänta på nästa buss för att slippa dem:
1. KLAGO-KÄRRINGARNA har en medelålder på ca sextiofem år. Största risken är att bli påhoppad av någon av dem är på busshållplatser, då de sällan tar sig fram till fots. Har man tur kan de börja diskutera vädret, men störst är sannolikheten att de sätter igång en klagovisa över något, till exempel att bussarna alltid är försensade eller att det har blivit så fasligt dyrt att handla mat. De har också en passion i att klaga över sina fysiska åkommor, och nämner ofta märkliga sjukdomar på latin som jag naturligvis inte har en blekaste om vad det betyder.
2. FYLLOSOFERNA är sällan yngre än fyrtiofem år. De känns enklast igen på sina burkar i näven med extrastark björne brygd, men även luktsinnet har sin inverkan här. De har ofta en hel livslängd att berätta om. De sitter ofta utanför bolaget, på busshållplatsen udda tider eller i parken när man sitter och väntar på någon. De har lite svårt att inse när man inte är intresserad och förstår absolut inte den klassiska nu-sätter-jag-in-hörluren-i-örat-igen-piken. De anser sig oftast ha något mycket vettigt att tala om, och även om dessa individer ibland sluddrar och pratar otydligt så kan de i vissa fall vara ganska roliga eller säga vettiga saker. Det beror på hur länge de hållit igång.
3. NATTBUSSMARODÖRERNA träffas alltid på nattetid. Ofta vid Slussen eller Gamla stan, eftersom det brukar vara där ifrån jag åker. Dessa personer, som ofta är något yngre än jag själv, lever flockvis och tar ofta upp hela bakdelen av bussen, vilket gett skäl åt att jag ofta väljer den främre. De vill veta allt om vart man varit, vart man bor, vad man har för civilstånd och om man vill komma med på fest i till exempel Hallunda. Extra oflyt har man om någon av dem äter snabbmat som sprider en fettig lukt i hela bussen. Dessa personer har även de svårt för hörlureknepet, men egentligen kvittar det då de oftast är så högljudda att de överröstar musiken i vilket fall som helst.
4. GAMMAL-KLASSKOMPIS-ELLER-DESS-FÖRÄLDER
Är bland de värsta att stöta ihop med. Är i och för sig inte påfrestande eller klagosamma, men dyker dessvärre alltid upp på tidpunker då man verkligen inte vill se dem. De kan vara på väg hem efter jordens efterfest, när man precis storhandlat på systembolaget, sitter dyngrak i parken mitt på dagen eller när man just avslutat ett privat samtal i telefonen och inser att man suttit precis framför denna person hela bussresan. Det jobbigaste med den här typen av möten är att ingen egentligen bryr sig ett skvatt om hur läget är med den andra, det är bara så att man ska fråga. Även här är det omöjligt att luta sig tillbaka och lyssna vidare på sin musik, det skulle framstå som oerhört oartigt, även om man redan tömt sitt ordförråd till personen i fråga. Man har fårgat hur läget är och vad man gör nu för tiden. Jag är dessutom hundra procent säker på att de hånflinar efteråt åt ens tragiska livssituation.
5. JOBBIGA KOLLEGAN
Möter man ofta på i hissar, på rökpausen, i personalresturangen eller ve och fasa, på fritiden.
Vill diskutera något oväsentligt och intet givande, eller bara kallprata om att de nya limstiften inte håller samma kvalitet som de gamla. De liksom måste gå fram och prata, annars vore det ju otrevligt och man kan ju inte vara otrevlig mot sina kollegor. Det värsta är om man träffar på dem på väg till eller från jobbet när man bara vill höra musik och förbereda sig för arbetsdagen eller kvällen. Fast värst av alla är kanske lustigkurrarna som spenderar mycket av sin abretstid vid kaffeautomaterna och ska "skoja" med alla. Suck.
1. KLAGO-KÄRRINGARNA har en medelålder på ca sextiofem år. Största risken är att bli påhoppad av någon av dem är på busshållplatser, då de sällan tar sig fram till fots. Har man tur kan de börja diskutera vädret, men störst är sannolikheten att de sätter igång en klagovisa över något, till exempel att bussarna alltid är försensade eller att det har blivit så fasligt dyrt att handla mat. De har också en passion i att klaga över sina fysiska åkommor, och nämner ofta märkliga sjukdomar på latin som jag naturligvis inte har en blekaste om vad det betyder.
2. FYLLOSOFERNA är sällan yngre än fyrtiofem år. De känns enklast igen på sina burkar i näven med extrastark björne brygd, men även luktsinnet har sin inverkan här. De har ofta en hel livslängd att berätta om. De sitter ofta utanför bolaget, på busshållplatsen udda tider eller i parken när man sitter och väntar på någon. De har lite svårt att inse när man inte är intresserad och förstår absolut inte den klassiska nu-sätter-jag-in-hörluren-i-örat-igen-piken. De anser sig oftast ha något mycket vettigt att tala om, och även om dessa individer ibland sluddrar och pratar otydligt så kan de i vissa fall vara ganska roliga eller säga vettiga saker. Det beror på hur länge de hållit igång.
3. NATTBUSSMARODÖRERNA träffas alltid på nattetid. Ofta vid Slussen eller Gamla stan, eftersom det brukar vara där ifrån jag åker. Dessa personer, som ofta är något yngre än jag själv, lever flockvis och tar ofta upp hela bakdelen av bussen, vilket gett skäl åt att jag ofta väljer den främre. De vill veta allt om vart man varit, vart man bor, vad man har för civilstånd och om man vill komma med på fest i till exempel Hallunda. Extra oflyt har man om någon av dem äter snabbmat som sprider en fettig lukt i hela bussen. Dessa personer har även de svårt för hörlureknepet, men egentligen kvittar det då de oftast är så högljudda att de överröstar musiken i vilket fall som helst.
4. GAMMAL-KLASSKOMPIS-ELLER-DESS-FÖRÄLDER
Är bland de värsta att stöta ihop med. Är i och för sig inte påfrestande eller klagosamma, men dyker dessvärre alltid upp på tidpunker då man verkligen inte vill se dem. De kan vara på väg hem efter jordens efterfest, när man precis storhandlat på systembolaget, sitter dyngrak i parken mitt på dagen eller när man just avslutat ett privat samtal i telefonen och inser att man suttit precis framför denna person hela bussresan. Det jobbigaste med den här typen av möten är att ingen egentligen bryr sig ett skvatt om hur läget är med den andra, det är bara så att man ska fråga. Även här är det omöjligt att luta sig tillbaka och lyssna vidare på sin musik, det skulle framstå som oerhört oartigt, även om man redan tömt sitt ordförråd till personen i fråga. Man har fårgat hur läget är och vad man gör nu för tiden. Jag är dessutom hundra procent säker på att de hånflinar efteråt åt ens tragiska livssituation.
5. JOBBIGA KOLLEGAN
Möter man ofta på i hissar, på rökpausen, i personalresturangen eller ve och fasa, på fritiden.
Vill diskutera något oväsentligt och intet givande, eller bara kallprata om att de nya limstiften inte håller samma kvalitet som de gamla. De liksom måste gå fram och prata, annars vore det ju otrevligt och man kan ju inte vara otrevlig mot sina kollegor. Det värsta är om man träffar på dem på väg till eller från jobbet när man bara vill höra musik och förbereda sig för arbetsdagen eller kvällen. Fast värst av alla är kanske lustigkurrarna som spenderar mycket av sin abretstid vid kaffeautomaterna och ska "skoja" med alla. Suck.
Citat
Några av de bästa citaten på sistone...
"Hittar du någonting?"
"Nej, gör du?"
"Nej. Vet du vad det sämsta med Indiska är?"
"Nä?"
"Jo, att dom är fullständigt livrädda för allt som är det minsta utmanande, typ kjolar som är kortare än till fötterna."
Jag och Anna-Karin letar fynd på Indiska.
"Har du tänkt på att dom inte har speglar på handikapptoaletten? Undrar ifall det är för att dom liksom antar att handikappade inte vill spegla sig?"
"Jo... Fast där inne borde dom ju verkligen ha speglar, för då skulle ju alla dom tänka, shit, nu måste vi supa!"
Jag och Anna-Karin filosoferar på Söderhof
"Är grogghaggorna fortfarande i gasen?"
"Groggahggor? Gosse, det där var en komplimang!"
Pasta om mig och Anna-Karin efter två dygn av festande i Tullinge
"Har du hört att Kajsa har skaffat pojkvän?"
"Va? Nähä? Är det sant? Det hade jag ingen aning om! Hur länge har dom varit ihop?"
"Typ en månad"
"Jaha... Hur fan ska han palla med henne ännu längre än så?"
Hört på tunnelbanan av två tjejer
"Ja ja, jag ska bara kravla mig upp ur fosterställningen och ta mig till duschen. Fattar du hur illa det är då?"
Duckie är sliten efter helgens bravader
"Vadå, festar du idag igen?"
"Ja, men det var faktiskt inte mitt fel. Jag fick oväntat besök från Uppsala och hade inget Gevalia, så jag blev tvungen att bjuda på vin och rom istället..."
Peder tycker att vi borde lugna ner oss lite.
Man borde
Såna här regniga och allmänt trista dagar då man sitter på jobbet utan någonting att göra och man tröttnat på att surfa, lägga patiens och läsa trista tidningar är det lätt hänt att man börjar fundera. Till exempel på vad man kunde ha gjort om man inte vore tvungen att sitta här, och vad man faktiskt borde göra någon gång. Till exempel:
♥ Prova på att vara hemlös.
Typ packa några saker i en liten väska och sedan vara hemlös i två dygn. Att sova hos kompisar är naturligtvis fusk. Att ha mycket pengar är också fusk, man ska inte ha ett korvöre. Sedan kan man börja, och försöka leva. Typ tigga ihop alla sina cigg, sno mat och sova på en bänk. Sen borde man nog vara glad att få komma hem. Och kanske vara lite extra snäll mot alla lodisar där ute... =)
♥ Släppa sina memoarer i pocketform.
För visso - vem skulle vilja läsa dem? Men det är ju ändå ganska coolt att ge ut sina egna memoarer. Det där med pocket är bara ett sätt att öka sina chanser att få ihop några enstaka läsare, jag menar en pocketbok kan man ju faktiskt gå runt med i väskan och det kan ju arta sig så att till exempel ett pendeltåg är försenat eller nåt, och då finns det ju en liten chans att någon tar upp boken i brist på annat...? Och så har man ju förstås årets julklapp till alla färdig. En kråka på insidan av pärmen och du har en personlig och egen grej att ge bort! Klart att en inbunden variant är snyggare att ha i bokhyllan, men där gör den ju inte så mycket nytta. Vem fan släpar runt på en inbunden bok i väskan om den inte är superspännande liksom?
♥ Skaffa sig ett sommarhus.
Fy fan vad härligt med en liten stuga någonstans, inte för nära och inte för långt bort. Helst med en liten trädgård, så man kan ha bärbuskar, blommor och potatisland. Ingen människa kan nämligen misslyckas med att odla potatis. Då kunde man åka dit när man är trött på alla krångliga människor i stan och typ måla om eller skörda sin potatis. Och så skulle man ju få nytta av alla dom där plaggen man har längst inne i garderoben som man "sparat tills man målar om eller är på lande eller nåt annat där det krävs oömma klädert". För att inte tala om vilka kräftskivor man skulle kunna styra upp....
♥ Läsa "Glöm att du har en syster" av Sandra Gregory.
Plötsligt känns inte jobbet eller baksmällan så fruktansvärd längre och man uppskattar sitt liv till fullo.
To be continued....
♥ Prova på att vara hemlös.
Typ packa några saker i en liten väska och sedan vara hemlös i två dygn. Att sova hos kompisar är naturligtvis fusk. Att ha mycket pengar är också fusk, man ska inte ha ett korvöre. Sedan kan man börja, och försöka leva. Typ tigga ihop alla sina cigg, sno mat och sova på en bänk. Sen borde man nog vara glad att få komma hem. Och kanske vara lite extra snäll mot alla lodisar där ute... =)
♥ Släppa sina memoarer i pocketform.
För visso - vem skulle vilja läsa dem? Men det är ju ändå ganska coolt att ge ut sina egna memoarer. Det där med pocket är bara ett sätt att öka sina chanser att få ihop några enstaka läsare, jag menar en pocketbok kan man ju faktiskt gå runt med i väskan och det kan ju arta sig så att till exempel ett pendeltåg är försenat eller nåt, och då finns det ju en liten chans att någon tar upp boken i brist på annat...? Och så har man ju förstås årets julklapp till alla färdig. En kråka på insidan av pärmen och du har en personlig och egen grej att ge bort! Klart att en inbunden variant är snyggare att ha i bokhyllan, men där gör den ju inte så mycket nytta. Vem fan släpar runt på en inbunden bok i väskan om den inte är superspännande liksom?
♥ Skaffa sig ett sommarhus.
Fy fan vad härligt med en liten stuga någonstans, inte för nära och inte för långt bort. Helst med en liten trädgård, så man kan ha bärbuskar, blommor och potatisland. Ingen människa kan nämligen misslyckas med att odla potatis. Då kunde man åka dit när man är trött på alla krångliga människor i stan och typ måla om eller skörda sin potatis. Och så skulle man ju få nytta av alla dom där plaggen man har längst inne i garderoben som man "sparat tills man målar om eller är på lande eller nåt annat där det krävs oömma klädert". För att inte tala om vilka kräftskivor man skulle kunna styra upp....
♥ Läsa "Glöm att du har en syster" av Sandra Gregory.
Plötsligt känns inte jobbet eller baksmällan så fruktansvärd längre och man uppskattar sitt liv till fullo.
To be continued....
Lådan
Jag har en låda hemma, som jag tejpade ihop häromdagen. Lådan är en gammal skokartong, stl 36, jag undrar vilka skor det var i den. Säkert ett par nikesneakers av sån där lite äldre modell, ganska tunna som alla hade på slutet av nittiotalet. Säker kan man aldrig vara, eftersom jag har klätt in lådan med papper och ritat ovanpå. Det är en bild på en blond flicka med stora ögon och under lyder texten "Den som slänger eller rotar i denna låda må brinna i helvetet." Hoppsan. Då undrar man ju naturligtvis vad som finns i lådan som är värt att önska folk till helevetet för, jo, det är mina första tonår som finns i lådan. Ungefär en femtedel av mitt liv ligger där i form av foton, utklipp, noveller och inte minst alla mina dagböcker från de åren.
På den tiden var jag en mycket kreativ person. Varenda sida är skriven med färglada pennor och är dekorerad med teckningar, klistermärken och blommor. Och inte nöjde jag mig med vanliga simpla kollegieblock heller, nä nä, dyra, fina, färgglada böcker skulle det vara utan naturblekt papper eftersom då gick tuschen igenom.
Anledningen till att jag tejpade ihop lådan är att jag inte tänker öppna den förrän jag är nånstans över trettio.
Jag läste igenom böckerna nyligen och blev ganska berörd på många vis. Jag var en mycket tankfull person som vägrade lämna det gamla bakom mig samtidigt som jag var upprörd och ganska principfast. Som sig bör i den åldern. Jag kan inte låta bli att bli lite avundsjuk på den Sofia som var då.
Idag är jag glad att jag lade ner så mycket tid på att dokumentera mitt liv då, och samtidigt sur på mig själv för att jag inte gör det nu.
Hur som helst, det väcker mycket gamla liv till minnen att titta i lådan. Båda bra och dåliga, men framför allt roliga.
Jag läste till exempel igenom min uppfostran till mig själv som förälder till tonårsbarn. Vad jag absolut inte får göra, vad jag borde göra och hur jag ska vara mot mina barn. Och så förstås gör-du-det-här-så-skämmer-du-ut-dina-barn-för-gott-listan. Den ledde till ett gott skratt.
Men varför jag över huvudtaget skriver om det här med lådan är att jag gjorde listor med jämna mellanrum i böckerna, listor över allt möjligt som gällde just då. Och nu ska jag göra en likadan som 22-åring.
Ålder: 22
Bor: Bergshamra
Civilstånd: Nybliven singel
Sysselsättning: Jobbar
Saknar: David, att segla
Längtar tills: Julen (litegrann)
Dricker helst: Pripps pure, macchiato, coca cola
Äter helst: Fisk o skaldjur, fetaost och potatis
Vill ha: En ny fin lägenhet, massa pengar, ett sommarhus och en grå munkjacka
Vill träffa: David, Magnus Betnér, Como vore skoj
Snyggaste killen: Magnus Betnér
Bästa kompisen: Anna-Karin och Sara
Bästa musiken: Sniper, sköna oldies, Reagge
Hänger mest med: A-k, Sara, Bryggarn, Barilla, Gurra, Ellen mfl
Bästa platsen: Stora sand på Nåttarö
Borde: Träna mycket mer, äta nyttigt och bli ekonomisk, skriva dagbok, städa oftare
Dålig vana: Röker och missbrukar post-itlappar på en sjuk nivå
Senast lästa bok: Snabba Cash (läser den lite då och då), annars Den du inte ser av Maria Ljungstedt
Bästa film: Leon, allra käraste syster, och massa andra
Favoritpryl: mp3:n, mobilen (oftast), kameran
Bästa uteställe: Balthazar, mest, diverse söderhäng
Favoritplagg: Mina skinnjackor, leggings, jeans
Shoppar mest på: Gina Tricot, H&M, adidas, stadsmissionen och Migue
Namn på min son om jag får någon: David, Miguel, Robin
Namn på min dotter om jag får någon: Filippa, Phoebe, Maja, Malin
Så. Då var det gjort. Tror dock inte listan är speciellt lik sig från de jag gjorde när jag var sexton... =)
Rökrumshäng
Appropå rökning ja.
Det är ett par tre år sen nu som rökförbudet trädde i kraft på Sveriges krogar.
På somrarna är det väl ingen större skillnad, man sitter ändå utomhus och där får man ju så vackert röka sig hes bäst man vill. Men på vintrarna märks det mer - folk fryser och skuffas vid entreerna och svär över vårt svenska klimat. Fler och fler krogar och pubar börjar inrätta rökrum, och nu kan man tydligt börja se ett mönster hos de människor som gästar dessa vidriga små utrymmen - bara för att de varit dumma nog att börja röka någon gång i livet. Där inklusive jag själv. Efter ett otal gånger bland dessa själar har jag börjat kategorisera dem:
Rökrumsbazin sitter ofta för sig själva, och röker i nästan alla fall röda marlboro. De börjar med att tjuvlyssna lite när man pratar med sin rökkamrat, och sedan ställer de oftast en fråga som lyder antingen?vart kommer du ifrån?? eller ?är du här med kompis??. För somliga är det tydligen långt ifrån självklart att ha sällskap på krogen. För somliga inte.
Rökrumsbratz syns sällan allena, heller nästan aldrig på ställen där ölen kostar under trettiofem kronor glaset. De står med sina marlboro lights och spanar oroligt ut på sina dyrbara helrör de tvingats lämna åt ödet vid bordet. Ju längre kvällen lider, desto mer helrören töms och bratzen fylls, blir de allt mer högljudda och allt fler knappar i skjortorna förblir oknäppta. Då vet man att det är fritt fram att snylta till sig en grogg eller två.
Rökrumsfyllon kan man skåda överallt, men oftast på de lite sunkigare ställena, gärna runt Fridhemsplan. Är ofta vindögda, han ölfläckar på kläderna, luktar svett och är märkbart överförfriskade. Sitter ofta utspillda över någon stol med en släckt fimp i mungipan och halvsover.
Rökrumssnyltarna finns också överallt, men är svåra att upptäcka då de är hala som ålar när de roffar åt sig slumpar man har sparat i askkopparna för senare behov. De anländer ofta utan egna cigaretter men har ändå ett mycket tillfredställt nikotinbegär när de lämnar stället. Utnyttjar faktumet att folk inte vill stinka fimp utanför rökrummet, och har ögon i nacken för att se när en ståtlig slump läggs i askkoppen.
Rökrumsraggarna står i rökrummet timme efter timme och frågar alla som kommer in efter eld eller cigarett, enbart för att få kontakt. De har upptäckt att de är osynliga i baren och på dansgolvet, men i det oftast upptända och musikfria rökrummet kan de knappast bli osynliga. Hur deras lungor ser ut och hur deras kläder luktar vid treblecket förtäljer icke historien men man kan ju ana.
Rökrumskärringarna är medelålderns och arbetar ofta kommunalt inom vården. De har hennafärgat eller permanentat hår, helst både och, uppskattar mönster som geopard och material som velour och fusksiden, och är rökare sedan många år. De köper oftast märken som gula blend, camel , level eller right (Fast då är det lite extra grådaskiga). De flesta av dem har små etuier för sina paket med "trevliga" färger och mönster och ett litet knäppe upptill. De umgås, röker och dricker i flock, och känner man inte igen dem på deras utseende eller doft av billiga parfym så är de enkla att indentifiera på pratet. Det diskuteras karlar, barn, tvätt och städning. Det ligger som en aura av bitterhet kring dem. De dricker vin och allt de gör är de "värda" eftersom de slitit i så många år i hemtjänst och äldreboenden. Hamnar du bredvid dessa i rökrummet är det kört att samtala med andra, din röst kvävs snabbt bland deras tjatter och klagovisor. Om du inte har tur förstås, och kärringarna har slagit på stort och unnat sig en Åbo-kryssning där billiga drinkar och cigarettlimpor flödar. Och villiga karlar förstås.
Det är ett par tre år sen nu som rökförbudet trädde i kraft på Sveriges krogar.
På somrarna är det väl ingen större skillnad, man sitter ändå utomhus och där får man ju så vackert röka sig hes bäst man vill. Men på vintrarna märks det mer - folk fryser och skuffas vid entreerna och svär över vårt svenska klimat. Fler och fler krogar och pubar börjar inrätta rökrum, och nu kan man tydligt börja se ett mönster hos de människor som gästar dessa vidriga små utrymmen - bara för att de varit dumma nog att börja röka någon gång i livet. Där inklusive jag själv. Efter ett otal gånger bland dessa själar har jag börjat kategorisera dem:
Rökrumsbazin sitter ofta för sig själva, och röker i nästan alla fall röda marlboro. De börjar med att tjuvlyssna lite när man pratar med sin rökkamrat, och sedan ställer de oftast en fråga som lyder antingen?vart kommer du ifrån?? eller ?är du här med kompis??. För somliga är det tydligen långt ifrån självklart att ha sällskap på krogen. För somliga inte.
Rökrumsbratz syns sällan allena, heller nästan aldrig på ställen där ölen kostar under trettiofem kronor glaset. De står med sina marlboro lights och spanar oroligt ut på sina dyrbara helrör de tvingats lämna åt ödet vid bordet. Ju längre kvällen lider, desto mer helrören töms och bratzen fylls, blir de allt mer högljudda och allt fler knappar i skjortorna förblir oknäppta. Då vet man att det är fritt fram att snylta till sig en grogg eller två.
Rökrumsfyllon kan man skåda överallt, men oftast på de lite sunkigare ställena, gärna runt Fridhemsplan. Är ofta vindögda, han ölfläckar på kläderna, luktar svett och är märkbart överförfriskade. Sitter ofta utspillda över någon stol med en släckt fimp i mungipan och halvsover.
Rökrumssnyltarna finns också överallt, men är svåra att upptäcka då de är hala som ålar när de roffar åt sig slumpar man har sparat i askkopparna för senare behov. De anländer ofta utan egna cigaretter men har ändå ett mycket tillfredställt nikotinbegär när de lämnar stället. Utnyttjar faktumet att folk inte vill stinka fimp utanför rökrummet, och har ögon i nacken för att se när en ståtlig slump läggs i askkoppen.
Rökrumsraggarna står i rökrummet timme efter timme och frågar alla som kommer in efter eld eller cigarett, enbart för att få kontakt. De har upptäckt att de är osynliga i baren och på dansgolvet, men i det oftast upptända och musikfria rökrummet kan de knappast bli osynliga. Hur deras lungor ser ut och hur deras kläder luktar vid treblecket förtäljer icke historien men man kan ju ana.
Rökrumskärringarna är medelålderns och arbetar ofta kommunalt inom vården. De har hennafärgat eller permanentat hår, helst både och, uppskattar mönster som geopard och material som velour och fusksiden, och är rökare sedan många år. De köper oftast märken som gula blend, camel , level eller right (Fast då är det lite extra grådaskiga). De flesta av dem har små etuier för sina paket med "trevliga" färger och mönster och ett litet knäppe upptill. De umgås, röker och dricker i flock, och känner man inte igen dem på deras utseende eller doft av billiga parfym så är de enkla att indentifiera på pratet. Det diskuteras karlar, barn, tvätt och städning. Det ligger som en aura av bitterhet kring dem. De dricker vin och allt de gör är de "värda" eftersom de slitit i så många år i hemtjänst och äldreboenden. Hamnar du bredvid dessa i rökrummet är det kört att samtala med andra, din röst kvävs snabbt bland deras tjatter och klagovisor. Om du inte har tur förstås, och kärringarna har slagit på stort och unnat sig en Åbo-kryssning där billiga drinkar och cigarettlimpor flödar. Och villiga karlar förstås.
Jag kan inte förstå att...
... Det alltid är äckliga godisar kvar längst ner i påsen, fast att man har valt alltihop själv.
... Folk kan tycka att riktig skithumor som Mr Bean, Austin Powers, diverse revyer, Amerikanska "komedier", såsom Big mommas house, American Pie, Wedding crasher, Scary movie och liknande, är roligt. Hallå?
... Det finns låtar som man alltid hoppar över i sin mp3 / Ipod trots att man har lagt till dem helt själv.
... Man aldrig hittar någon skön låt i sin playlist när man ska sätta på nåt trots att man har flera hundra stycken där som man laddat ner just därför att dom är bra.
... Man alltid träffar personer såsom flirtar, folks föräldrar, gamla klasskompisar från lågstadiet, snygga killar, eller gamla ragg när man är på väg till tvättstugan i smutsiga joggingbyxor, är riktigt dyngrak, just har tränat och är röd som en tomat och svettig eller håller på att äta en kladdig kebab och har sås över hela hakan. När man är uppklädd och gärna VILL träffa dem händer det naturligtvis aldrig.
... Folk kan tycka att riktig skithumor som Mr Bean, Austin Powers, diverse revyer, Amerikanska "komedier", såsom Big mommas house, American Pie, Wedding crasher, Scary movie och liknande, är roligt. Hallå?
... Det finns låtar som man alltid hoppar över i sin mp3 / Ipod trots att man har lagt till dem helt själv.
... Man aldrig hittar någon skön låt i sin playlist när man ska sätta på nåt trots att man har flera hundra stycken där som man laddat ner just därför att dom är bra.
... Man alltid träffar personer såsom flirtar, folks föräldrar, gamla klasskompisar från lågstadiet, snygga killar, eller gamla ragg när man är på väg till tvättstugan i smutsiga joggingbyxor, är riktigt dyngrak, just har tränat och är röd som en tomat och svettig eller håller på att äta en kladdig kebab och har sås över hela hakan. När man är uppklädd och gärna VILL träffa dem händer det naturligtvis aldrig.
Börjar jag bli gammal...?
För bara nåt år sedan tyckte jag att det bästa man kunde göra av en sommardag var att packa väskan knökfull av alkohol och sedan åka vart som helst med några vänner och dricka upp alltihop så fort som möjligt.
Jag tror inte att jag velat erkänna det för mig själv - men jag tror jag håller på att bli gammal och tröttna på det där.
Naturligtvis inte på att umgås med vänner en sommardag, utan att alla så tvunget måste bli apatiskt fulla.
Jag har inget emot alkohol heller, tvärtom så är jag någonting av en alkoholromantiker. Men det finns gränser.
Jag tycker om att dricka kall öl på sommaren eller på nån schysst krog, inte att dricka ljummen öl så fort man vaknar bara för att ingen kan komma på något annat att göra.
Hur mycket jag än kan längta ut till skärgården hela veckan så slutar det nästan alltid med att jag vill åka hem samma kväll jag kommit dit eller dagen efter bara för att jag blir så in i helsike trött på att alla hela tiden måste vara så fulla och jobbiga. Varför är det så, jag var ju själv en av dem förut?
Det ska alltid bli tjafs mellan några, någon ska däcka, någon eller några har druckit sedan de vaknade och är knappt kontaktbara. Är det jag som är tråkig eller är det lite fjortisbeteende över det hela?
Det som började helt underbart - plötsligt i tjugoårsåldern kom jag i kontakt med segelbåtar, och började njuta av skärgården på ett annat sätt än innan eftersom man kom till andra platser med egen båt än den allmänna trafiken. Det var en fin liten segelbåt som hade allt man kunde behöva, och en helt ny värld liksom öppnade sig. Det var underbart att vara vuxen och kunna åka iväg när och hur man ville.
Senast jag var ute med den båten var det inte precis samma känsla. Allt var liksom risigt och trasigt, en ganska naturlig svit av allt festande som ägt rum på den stackaren. Gardinerna jag sydde för ett par år sedan låg som våta trasor på golvet, ingen brydde sig om att ta upp dem och hindra dem från att mögla och gå samma öde som täcken, kuddar, filtar och handdukar som legat kvar i båten hela vintern utan minsta omtanke. Lister och färg började hänga, det stank mögel ur garderoberna och själva "köket" var ett skämt.
Jag kunde inte låta bli att undra - när blev det så här? När slutade alla att bry sig om båten och allt annat än alkoholen? Plötsligt ville ingen längre segla, ingen ville åka till andra öar än den där krogen fanns, ingen ville njuta av naturen på öarna, utom då möjligvis att bada vid klipporna. (Naturligtvis aldrig utan att dricka alkohol samtidigt).
Det handlar plötsligt inte om att göra härliga sommarrelaterade saker och kanske dricka en öl under tiden, utan det handlar snarare om att försöka hitta på något sommarrelaterat till ölen och spriten, ungefär som ett tilltugg. Eller som någon slags ursäkt att få dricka sig full klockan elva på förmiddagen.
Nu undrar jag bara, är jag tråkig och bitter eller börjar jag bli "vuxen"?
Jag kan inte låta bli att spana avundsjukt på att fräscha människor som kommer till krogen på lördagkvällen och äter en fin middag och dricker en drink, medan jag och mitt sällskap sitter där slitna och dyngraka efter ett par fylledygn. Det känns ju inte riktigt okej att gå och lägga sig klockan elva på kvällen med en bok för att det känns mer givande och roligare än att vara med sina vänner ute i skärgården.
Jag tror inte att jag velat erkänna det för mig själv - men jag tror jag håller på att bli gammal och tröttna på det där.
Naturligtvis inte på att umgås med vänner en sommardag, utan att alla så tvunget måste bli apatiskt fulla.
Jag har inget emot alkohol heller, tvärtom så är jag någonting av en alkoholromantiker. Men det finns gränser.
Jag tycker om att dricka kall öl på sommaren eller på nån schysst krog, inte att dricka ljummen öl så fort man vaknar bara för att ingen kan komma på något annat att göra.
Hur mycket jag än kan längta ut till skärgården hela veckan så slutar det nästan alltid med att jag vill åka hem samma kväll jag kommit dit eller dagen efter bara för att jag blir så in i helsike trött på att alla hela tiden måste vara så fulla och jobbiga. Varför är det så, jag var ju själv en av dem förut?
Det ska alltid bli tjafs mellan några, någon ska däcka, någon eller några har druckit sedan de vaknade och är knappt kontaktbara. Är det jag som är tråkig eller är det lite fjortisbeteende över det hela?
Det som började helt underbart - plötsligt i tjugoårsåldern kom jag i kontakt med segelbåtar, och började njuta av skärgården på ett annat sätt än innan eftersom man kom till andra platser med egen båt än den allmänna trafiken. Det var en fin liten segelbåt som hade allt man kunde behöva, och en helt ny värld liksom öppnade sig. Det var underbart att vara vuxen och kunna åka iväg när och hur man ville.
Senast jag var ute med den båten var det inte precis samma känsla. Allt var liksom risigt och trasigt, en ganska naturlig svit av allt festande som ägt rum på den stackaren. Gardinerna jag sydde för ett par år sedan låg som våta trasor på golvet, ingen brydde sig om att ta upp dem och hindra dem från att mögla och gå samma öde som täcken, kuddar, filtar och handdukar som legat kvar i båten hela vintern utan minsta omtanke. Lister och färg började hänga, det stank mögel ur garderoberna och själva "köket" var ett skämt.
Jag kunde inte låta bli att undra - när blev det så här? När slutade alla att bry sig om båten och allt annat än alkoholen? Plötsligt ville ingen längre segla, ingen ville åka till andra öar än den där krogen fanns, ingen ville njuta av naturen på öarna, utom då möjligvis att bada vid klipporna. (Naturligtvis aldrig utan att dricka alkohol samtidigt).
Det handlar plötsligt inte om att göra härliga sommarrelaterade saker och kanske dricka en öl under tiden, utan det handlar snarare om att försöka hitta på något sommarrelaterat till ölen och spriten, ungefär som ett tilltugg. Eller som någon slags ursäkt att få dricka sig full klockan elva på förmiddagen.
Nu undrar jag bara, är jag tråkig och bitter eller börjar jag bli "vuxen"?
Jag kan inte låta bli att spana avundsjukt på att fräscha människor som kommer till krogen på lördagkvällen och äter en fin middag och dricker en drink, medan jag och mitt sällskap sitter där slitna och dyngraka efter ett par fylledygn. Det känns ju inte riktigt okej att gå och lägga sig klockan elva på kvällen med en bok för att det känns mer givande och roligare än att vara med sina vänner ute i skärgården.
