fiabiten

Sista arbetsdagen innan semestern! Jag vaknade halv sex, riktigt utvilad.

Gick upp, tog en dusch, åkte till jobbet tidigt.

Tog på mig en gul tröja, det är inte speciellt vanligt. Jag ogillar annars gult. Men idag var en gul dag.

Jag var tvungen att ta en sådan där ”dagens-outfit-bild” som minne av min gula dag. För vem vet om det någonsin inträffar en sådan igen?

Jag tog tunnelbanan 06.15 från Fruängen. Det var redan varmt ute, himlen alldeles blå.

Helt amazing! Varför kan inte alla morgnar vara som denna?

Det satt en riktig snygging på tunnelbanan.

Han tittade på mig, flera gånger, och jag tänkte att jag kanske inte såg så tokig ut i gult ändå…

Senare upptäckte jag att mitt larm gått igång två gånger utan att jag hört det. (Fransk hiphop ska spelas högt!)

Där har jag alltså suttit och känt mig snygg i min gula topp och låtit som ett brandlarm. Risigt. 

Sedan köpte jag en gigantisk kaffe vid Hornstull och tog bussen till Fridhemsplan.

Då såg jag honom igen, snyggingen från tunnelbanan.

Jag var tvungen att fota honom och skicka MMS till Anna-Karin.

Det kändes typ olagligt att fota honom.
Men vem vet, han kanske hade smygfotat mig och skickat till någon av sina polare, typ ”värsta störda tjejen på tunnelbanan, vägrar stänga av sitt larm! Dessutom hade hon en gul tröja! LoL!”

Men idag bjuder jag på det, det är nämligen så jävla skönt att äntligen få vara lite leeeedig!

♥

Jag köpte ingen kebabrulle till Jonas, jag köpte ett fiskespö. Han blev sjukt glad.

Det blev ett kastspö av fjädermodell, alltså att det fäller ut sig när man knycker med det.

Det blev skitlångt, det fick våra stackars tavlor erfara när Jonas testade spöet i vardagsrummet.

Men huvudsaken är att han blev glad.

Sedan hade vi en slö kväll framför TV:n med marängsviss. När åt man det senast liksom?

Vi gjorde med allt man ska ha: glass, grädde, nötter, banan, maräng, chokladsås och jordgubbar. Och så chokladcigarerr förstås. Shit vad mätt man var efter det!
 

Nu har jag tre bråda dagar framför mig, jag har sjukt mycket att fixa innan jag börjar min semester.

Men jag tar det lugnt, så blir det bäst resultat.

Sedan drar vi. Med fiskespöet i bagaget. Jonas har lovat mig en riktigt fet lax, och det ser jag fram emot…

Jag tog den här bilden igår, när vi satt och tittade på bröllopet.
Och när jag tittade på den nu så kom jag att tänka på hur mycket vi kommer att skratta åt den om trettio år, kanske den dagen Victorias barn gifter sig.

Precis som vi idag skrattar år hur det såg ut i folks vardagsrum på sjuttiotalet när kungen och Silvia gifte sig.
Orange, gult och brunt. Stora glasögon med glas tjockt som flaskbottnar, gillestugor i furu. Kassler med ananas på fredagen. Eller möjligen fylld lövbiff.

Det som idag är modernt, öppna planlösningar, vita väggar, parkettgolv och lurviga mattor, kommer man förmodligen att hånfullt förakta på 2040-talet. Och skratta rått åt foppatofflor, thaimat take away och platt-TV-apparaterna i var mans hem. Vi kommer att bli nostalgiska över X-boxet, micron och DVD-filmerna.

Det är en ganska kul tanke. Jag tror att jag ska skriva ut bilden och lägga i mitten av en bok eller något. Hitta den om några år. Skämmas lite (om det inte gått tillräckligt lång tid då, att det ännu inte blivit retro) och gömma den igen. Och så hitta den någon gång på 2040-talet, och visa den för Jonas. Och så ska vi oja oss och säga "Men guuuud, ser du vad unga dom var?"...

Rätt schysst också att tavlan över TV:n sitter sjukt snett. Det har jag inte tänkt på innan.

När jag är klar i trädgården ska jag fylla en termos med kaffe och åka till TV4 och överraska Jonas.
TV 4 har nämligen, precis som SL, skitäckligt kaffe i automat. Som inte ens smakar kaffe.
Och jag tror Jonas behöver riktigt kaffe idag, hemmagjort perkulatorkaffe. Mollbergs blandning.

Jag ska köpa något som han tycker om också, jag har inte riktigt tänkt ut vad det blir än.
Kebabrulle och göteborgs rapé kanske... Haha!

Och så ska jag ringa honom och säga att han ska komma till godsmottagningen, och så ska jag stå där och säga att jag älskar honom och vara världens bästa flickvän. Det är han så jävla värd!

♥♥♥

Det är söndag, nyheterna på TV:n rapporterar om nattens festligheter i Stockholm. Solen har kommit fram och jag har satt på mig blåbyxorna. Jag ska gå ut och påta i trädgården, mitt nya stora intresse.
Jag vet inte om jag har väldigt gröna fingrar eller om läget här är ultimat, men allting växer så det knakar!
Blommor, grönsaker, kryddor och jordgubbar. Här kommer bildbevis:










Krukan i mitten, den lilla rosa, innehåller basilika. Krukan glömdes bort i ett mörkt hörn, och basilikan var död. Jag ställde ut den och vattnade ordentligt i några dagar, och nu jäklar kommer den ikapp. Amazing!



Det kryllar av små gröna tomater på plantan :)



Här är den stora krukan med basilika som jag har inomhus. Den växer helt galet, jag har fått skörda den flera gånger. Jag har gjort pesto och frusit in hackad basilika i isfack, jag vet inte vad jag ska göra mer med allt?

Den stora är en chili som råkade hamna i samma kruka av misstag. Den blev kvar i jorden i drivhuset i vintras, och nu älskar den sin granne basilikan. Den är full av små vita knoppar, så den blommar nog när som helst.

De som bor i lägenheten över våran är en gubbe och en tant i sextioårsåldern. Hon är pensionär och han är målare på halvtid samt föreningens ordförande och viktigaste person. Det sista blev vi varse redan när vi var spekulanter på lägenheten, han och hans tant stod och spejade misstänksamt i farstun.

Tommy heter han, och är en mycket händig man. En gång när jag var där uppe såg jag att han hade byggt om klädkammren till snickerboa. Jag undrar hur hans tant kunde godkänna det!?
Det är nämligen så i deras liv att det är han som snickrar, skruvar, byter glödlampor och kör bil medan tanten lagar mat, kokar kaffe, byter gardiner och klipper syrenbusken. Dom har inga barn (så vitt jag vet i alla fall) och därför vill de gärna vara lite moders/fadersgestalter åt någon. Eftersom jag och Jonas råkar vara de enda under femtio i föreningen så blev det ju förtås vi. 

Tommy och Gunilla bjuder oss ofta på praktiska tips, mer eller mindre efterfrågde.
Men det roliga med dem är att de måste vara världens mest inskränkta människor.
"Vad fint du gör i trädgården!" kan Gunilla vänligt säga till mig när hon går förbi, trots att både jag och Jonas ligger på alla fyra och rensar ogräs i rabatten. (Oss tjejer emellan liksom.) 
"Vad kör du med för skruv?" hojtar Tommy till Jonas, som står flera meter bort, trots att jag står med flera skruvar i handen precis bredvid.
"Här tänkte vi kanske ha en bärbuske, hallon kanske, vad tror du?" säger Jonas till Gunilla som står och tittar på trädgårdslandet. 
"Pioner! Du kan ju sätta pioner här!" ropar Gunilla ivrigt till mig, och pekar ivrigt. "Det skulle ju vara så fint"!
Så där håller de på. Och det är inte gammeldags och charmigt, det är bara skitlöjligt. 

Dessutom är Tommy ganska avundsjuk av sig. Åtmindstone får ingen vara bättre än han.
"Jag pluggar ju el nu också" berättade Jonas häromdagen.
"Jaså?" svarade Tommy misstänksamt. "Det är väl minst fyra års lärlingstid på det va?"
"Njae, sexton hundra timmar. Och så kör jag intensivutbildning på distans, det teoretiska".
"Hmm. (Muttrar något ohörbart) Har jag sagt det förretsen, att jag kopplande in ström till ett helt kök en gång när jag jobbade på ett bygge i Mälarhöjden? Och inte en anmärkning fick jag, INTE EN ANMÄRKNING!"
Det sista nästan skriker han, med gäll röst.
För ingen, och absolut ingen pojkspoling, ska få bräcka hans kunskaper.
Ingen ska kunna konkurera ut hans händighet i föreingen.

Men vi bjuder honom på detta. Låter honom vinna. Går in till och och utbyter menande blickar. Sen går Jonas ut och vattnar och jag bär in spadarna, bara för att förvirra dem ännu mer.

"Unna er en skön eftermiddag i solen nu istället” sa min högsta chef generöst idag när hon avslutade enhetsmötet en timme tidigare än planerat. Tyvärr hade hon glömt (eller så var hon verkligen en ordagrant hög chef) att hon har ställt till det så mycket på sistone att ingen på hela avdelningen har kunnat gå hem i själig tid på flera veckor. Knappast heller idag. Men, man får väl vara tacksam ändå för att vi fick mer tid än väntat att jobba i stället för att titta på bilder ur PowerPoint med små glada solar som någon klistrat in för att släta över den värsta förvirringen och ilskan inom företaget.

Det var precis som vanligt. Hela avdelningen är i tid, till och med för tidiga, för nåde den som är försenad till dessa möten.

Alla småpratar. Alla dricker smaklöst kaffe. Alla fantiserar om att semestern redan börjat om man sitter på en strand istället. Somliga fantiserar väl om annat, typ att alla vore nakna eller något, men den fantasin har jag aldrig provat själv, så inget mer att säga om den. Hur som helst: tio minuter efter avtalad tid kommer hon, och sorlet dör ut, som om hela avdelningen gör vågen verbalt (fast tvärtom, de tystnar), när hon skrider genom rummet.

Någon drar ett skittråkigt skämt för att "bryta isen": "Får man byta semestern mot jobb eller, nu när vi har så roligt på jobbet? Hö hö".
Alla skrattar tvunget. Mera PowerPoint. Hon drar igenom vad hon har att säga i sådan rasande fart att ingen hinner med. Pratar på en nivå som hon vet att ingen av oss förstår. Och efter en timme är vi fortfarande lika förvirrade och oförstående som innan. Och alla går därifrån, ställer sina kaffekoppar i diskmaskinen och tänker "Ja ja. Det är ju SL... Snart semster i alla fall." Sedan skyndar alla upp till sina skrivbord och jobbar gärnet för att det ska bli så bra som möjligt i slutändan.

(Sista bilden tog jag bara en några meter från porten. Kommunen har ställt några cyklar där "tills vidare". Tyvärr är alla trasiga.)

Det uppstod tydligen stor förvirring kring detta, eftersom jag nämnde att jag besökte en barnmorska.

Och det gjorde jag, men inte för att jag är gravid eller för den delen har planer på att bli det. Det var heller inte därför som jag slutade röka.

Så nu var det sagt.

Än har jag gott om tid att vara spontan. Jag kan slösa mina sista slantar på smink om jag vill. Jag kan dricka öl om jag är sugen. Jag och Jonas kan få för oss att åka bort en helg och sova i bilen. Vi kan ha kvar det tredje rummet som skrotupplag för allt skit vi inte orkar bära iväg. Jag kan hoppa över både frukost och lunch och ersätta det med en chokladkaka om jag vill.

Men vad fan slutade jag röka för då?

Jo, därför att det är sjukt farligt och sunkigt och dyrt att röka.

Och ni lär märka den dagen jag blir gravid. Eller åtminstone efter några månader, eftersom jag redan ser ut att vara i typ fjärde.

P.S Jag gjorde ett vanligt cell-prov bara D.S

Igår fick jag för mig, i min tristess, att jag skulle testa lite brun utan sol. Bara lite lätt, så att man fick lite färg på kinderna.

Sen smetade jag lite på måfå, jag tyckte att jag tog väldigt tunt.

Imorse när jag såg mig själv i spegeln var jag brun som en pepparkaka. Fast det var en jämn färg, inga kanter och klumpar och inte så där orange som man alltid blev av brun utan sol för några år sedan. Sedan tog jag på mig en vit tunika och såg ännu brunare ut. Gjorde lite extra mörkt kaffe för att matcha.

Sedan åkte jag till Liljeholmen och gick till mödravårdscentralen. Jag kände mig ovanligt pigg och glad, inte ens när jag låg i gynstolen och fläkte ut mig kände jag mig illa till mods. Jag tror det är järntabletterna, varje gång jag kommer ihåg att jag ska äta dem tar det två dagar och sedan är jag pigg som en lärka.

Efteråt hade jag gott om tid innan jag skulle vara på jobbet, så jag åt frukost i min ensamhet på stan. Det var sol och varmt och gott kaffe och allt kändes bra förutom att jag såklart spillde ner min vita tunika med kaffe. Men det är sådant man får ta. En sådan bagatell ska inte få förstöra mitt goda humör en dag som denna, baskemej!

En vecka och en dag kvar till semestern nu. Jag kan knappt bärga mig!

Och som en liten bonus har jag nu fått två extra betalda semesterveckor att ta ut i år. Fast det är ju ingen bonus på riktigt, det har ju att göra med min förlängda anställning, men i alla fall. Det känns som en bonus.

Jag sitter och stör mig på att jag glömde min filofax hemma idag. Nu har jag ingenstans att skriva upp alla mina nödvändiga passa-på-nu-medan-du-ändå-är-ensam-hemma-saker jag ska göra i veckan.

Men jag får försöka ändå med hjälp av små lappar. Jag har ju min jobbkalender också, där jag åtminstone skrivit upp alla möten och temadagar och utbildningar och kurser och gud vet allt. Men så är det innan semester…

Min nya favoritpryl är min lilla radio. Den är perfekt att lyssna på när man lagar mat eller städar eller vad som helst. Ibland är det skönt att lyssna på sådant som man aldrig skulle leta fram på Spotify.

Och som Jonas sa, ”det är rätt skönt att lyssna på prat också, en massa meningslöst dravel. När man inte orkar stå för det själv liksom”.

Och den går både på ström och batterier, så att jag kan ha den ute på uteplatsen i sommar. Helt perfekt.

Och så är den rosa, inte blå. Den står i köksfönstret som en färgklick bland allt svart och vitt.

Den får bli mitt huvudskaliga sällskap den här veckan. Hej då TV – välkommen radio!

För några veckor sedan var jag och Jonas på Eskilstuna Zoo, och bland alla djuren så fanns den en varelse som jag aldrig sett tidigare. Det var någon form av flodhäst i miniatyr, liksom helt rund och hal.

Han gick runt ensam, då och då dök han ner i sin sumppöl. Gled upp igen, halare än någonsin, och glodde surt på mig. Gav några dova ljud ifrån sig. Men jag kände att vi fick en speciell kontakt där ute vid sumppölen, han och jag.

Det är nämligen precis så där jag känner mig en gång i månaden.
Som ett klot, helt glasig och hal och jäkligt butter.
Kan på sin höjd ge ifrån mig några dova läten.
Jag kände att jag förstod honom. Det var en fin kontakt vi fick, sump-paddan och jag.

Jag passade på att njuta av tystnaden och tänka att idag är det fredag. Och jag har inga planer. Bara en flaska mousserande rosé i kylen och all tid i världen. Gött mos!

Det är fredag morgon och jag är trött, trött, trött. Jag ordagrant masade mig upp ur sängen i morse bara för att upptäcka att det spöregnade ute. Jonas den jävleln fick ligga kvar, han jobbar kväll i helgen. Men jag är glad ändå. Som sagt, det är fredag morgon vilket betyder sovmorgon i två dagar härnäst. Dessutom är det lättare att jobba när det är dåligt väder, och det är verkligen en skön känsla av att jag inte behöver gå ut (tänker främst på min icke existerande rökning). Den känslan är ny, det har varit sol eller åtminstone skönt ute ända sedan jag slutade. Det känns grymt bra! Vänta bara tills i november!

Jag köpte frukost på vägen till jobbet idag. Men jag gjorde det med gott samvete, det är fredag och det är uselt väder och jag har fått mycket beröm på jobbet på sista tiden. Jag är snäll, jag är hjälpsam, jag är omtänksam och jag är duktig. Jag vet. Det är bara det att jag inte riktigt tänker så själv alla gånger. Men det är gött att få höra emellanåt!

En ynka frukost för 57 kronor är man väl värd då? (förutom parfymen, klänningen, mjukisshortsen och det andra jag var värd på lunchen igår).

Jag njuter av mitt kaffe, jag njuter av att vara inomhus och jag njuter av att jag har båda mina ögon kvar. Det är inte alls så säkert sådana här dagar när rabiata människor viftar med sina paraplyer överallt. Till och med i bussen ska dom in. Varför har inte alla paraplyer sådana där små plastkulor längst ut på varje pinne som på barnparaplyer?

1. Jag blev erbjuden en ny tjänst idag. Eller, inte riktigt ny tjänst, för det är samma grupp och samma avdelning, jag ska bara byta arbetsuppgifter lite grann. Nu kommer jag att hålla på med ägarbyten och avtal för de ungefär 400 ombud som SL har idag. Det innebär också att jag blir min chefs (jag citerar) ”högra hand” och får flytta till ett bord närmare henne. Det är bra, för då får jag fönsterplats. Det ska bli roligt med lite nytt, men samtidigt lite läskigt. Och väldigt synd att min kollega försvinner, för det är min allra bästa kollega. Och den sista ur ”gamla stammen”. Nu är jag äldst i gemet, trots att jag inte ens jobbar på samma avdelning i två år. Det betyder att jag förväntas kunna alla gamla taxor och regler och sådant.

Men, jag tänker köra hårt och se det som en utmaning. Det blir en baggis. Nemas problemas.

2. Jag hade en grymt skön lunchtimme idag. Jag köpte en sallad och lade mig på gräset, läste lite i min bok och bara tog det lugnt. Gud så skönt det var. Varför har jag aldrig provat det förut?

3. Mitt nya headset. Det är specialtillverkat för att dämpa jobbiga ljud, typ buller och skrik och höga toner och sådant.

Enligt vad jag har läst på Internet ska man bli mindre trött eftersom öronen inte kommer att utsättas för samma belastning varje dag. Kanske också mindre känslig mot ljud på fritiden, numera blir jag galen om det låter för mycket på tunnelbanan eller bussen. Det är coolt!

Just i denna stund, medan jag sitter och gnager på min frukostmacka (klockan är halv tio, och jag äter på den fortfarande. så är det med nyttigt bröd) så rasslar det till på kontot. 26 000 fräscha slantar trillar in, och tack Gud för det!

Så var även denna semester räddad!

Jag kom på igår kväll att jag glömt att meddela skatteverket att jag bytt bank, och att mina pengar förmodligen var på väg till ett avslutat personkonto i Nordea. Där skulle de studsa tillbaka, hamna i någon hög och utbetalas i augusti. Det skulle innebära en väldigt torftig semester för oss, en uteplats mindre och löksoppa i några veckor.

Så jag ställde mig i deras telefonkö i morse, bara 116 personer framför mig, och tillslut kom jag fram och fick veta att min bankman (heter det så om det är en kvinna?) redan ordnat allt med Skatteverket, och att pengarna var på väg.

Åh vad jag är glad att jag har en så bra bankman! Men så är hon också den enda bankanställda jag någonsin sett som jobbar i mjukisbyxor och sneakers. Och som lovar banklån till Jonas gamla morfar när ingen annan bank gör det. Så slipper han flytta. Han slipper över huvud taget resa sig ur sin fåtölj, och då är han nöjd.

Nä, några tuggor till och jag har gnagt mig igenom hela mackan.

Så kan jag fortsätta göra ingenting sedan denna halvmulna onsdag…

Jag är bjuden på bröllop i sommar.

Jag känner inte brudparet jättebra, men Jonas gör det. Jag tycker verkligen om brudparet, även om jag inte har träffat dem så många gånger.

Vi har fått en jättefin inbjudan, handskriven och allt.

Bröllop är säkert kul, jag har inte varit på ett enda i vuxen ålder.

Men, nu är det ju tyvärr inte riktigt så enkelt.

Bröllopet ska hållas i en kyrka ganska långt hemifrån, så man måste boka rum för att kunna vara med. Billigaste rummet kostar 800 kronor natten.

På inbjudan står dessutom ”kvällen innan den stora dagen har vi fredagsmys tillsammans, då vi njuter av SPA och god mat i restaurangen och drinkar i baren”. Slutligen avslutas festen på söndagen med rejäl brunch.

Om man ska vara med måste man alltså boka rum två nätter, måltider för tre dagar och inträde till SPA.

Dessutom är klädseln ”mörk kostym”. Jonas äger ingen mörk kostym, åtminstone ingen som sitter bra. Och jag har ingen klänning som går under den klädkoden heller, så det måste inköpas. Hoppsan, två tusen spänn till. Om vi handlar på Dressman och H&M. Sedan får vi lägga till present och resa upp dit.

Hur kul det än vore känns det lite konstigt att lägga mer pengar på deras bröllop än på hela våran semester.

Och förmodligen mer än på vårt eget bröllop.

Jag tycker hela grejen känns lite konstig. Det är så långt ifrån jag själv vill ha mitt eget bröllop. det ska vara en fest för alla, inga krav på klädsel, syra presenter eller att gästerna ska behöva bli ruinerade. Vi vill ju bara fira!

Vad gör man?

... så har jag varit helt rökfri nu i en månad, två dagar och ett antal timmar. Gött!

Igår började jag skissa på en packningslista inför vår bilsemester.

Jag är sådan, som måste göra listor för allting. Jag har fått det från min far, han gjorde alltid långa listor inför varje utflykt eller resa. Listor på sådant som han eller någon av oss någon gång saknat, som någon vid något enstaka tillfälle råkat säja ”Nu skulle vi haft en…” och vips! så var han framme med kollegieblocket inför nästa resas kom-ihåglista.

Det kunde vara allt ifrån små påsar med salt (stula på McDonald´s) eller tomma glasburkar att ta hem sand i.

Själv har jag inte gått lika långt, men jag försöker ändå få med det allra viktigaste. Extra handdukar till exempel. Alltid när man är ute och reser tar man med sig en enda handduk, och när man haft den på stranden två gånger är den superäcklig. Ingenting man vill använda när man tvättar sig precis. Särskilt inte i ansiktet.

Handdukar kan man aldrig ha för många av i packningen.

Igår åkte vi en vända till Överskottsbolaget för att köpa på oss lite nödvändigheter. Kändes inte så glamouröst att kryssa mellan trädgårdstomtar i gips, storpack med flingor och hudfärgade damtrosor, men det är ju inte speciellt glamouröst med bilsemester heller.

Det fick mig att få lite panik. Vad i helvete har jag gett mig in på? Midsommar med Jonas föräldrar i en stuga i Norrland?

Ingen skärgård? Ingen dans kring stången? Inga öl? Inget tjo och tjim? Inga kompisar?

I panik försökte jag komma på det bästa sättet att slippa undan. Smyga ut och skära sönder däcken på bilen mitt i natten? Fejka en magsjuka? Skylla på att jag måste jobba?

Men sedan tänkte jag efter en gång till.

Vad var det egentligen jag skulle missa? Bråk, fylla, mögliga täcken, kanske regn, ljumna öl, bakfylla?

Nej, jag har nog fått nog av allt det där. Ska faktiskt bli jävligt skönt att komma iväg och vila upp sig. Äta riktig midsommarmat. Fläta en krans av blommor. Ligga och lata sig i en solstol. Kanske bada i sjön.

Däremot ser jag fram mot att uteplatsen blir färdig. Då ska jag bjuda in mina tjejkompisar på drinkpartaj, jäklar vad goda drinkar det ska bli!

Jag gjorde det i morse igen.

Jag köpte kaffe på vägen till jobbet.

38 spänn för en cappucino, aja baja.

Det är typ lika dyrt som att röka ett paket om dagen.

Det är (förlåt, var) typ vår budget inför helgen, om vi ska åka till Norge över midsommar.

Men jag hittade två tjugor i väskan, jag kunde inte motstå.

Snart ska jag hem och bikta mig.

Amen.

Jojo...

Det finns mycket att njuta av när man skyndar långsamt.

Åh vad jag längtar tills semestern!

Då ska jag och Jonas åka till Norrland och Norge och bara vara. Bara han och jag.

"Vadå" tänker du. "Ni är väl tillsammans jämt och ständigt!" och det finns väl en poäng i det, men i vardagen så jobbar vi båda, oftast på helt olika tider.

Många gånger ses vi bara när jag vaknar av att Jonas kommer hem vid halv ett på natten, och då somnar jag om igen eftersom jag själv ska kliva upp klockan sex. Så kommer det att vara i två veckor framåt, och sedan försvinner Jonas till Sundsvall en vecka och pluggar el.

Efter det börjar vår semester.

På semestern blir det så annorlunda. Jonas, jag och vår kombi. Svensk sommarnatur, höga berg, norska fjordar. Blommor. Grönt gräs. Tystnad. Inga telefoner (som inte går att stänga av), inga TV-apparater, inga bullrande motorvägar. Inga tvättmaskiner som ska fyllas, inga golv som ska dammsugas. Inga grannar som vill kallprata, inga tunnelbanor fyllda av turister. Inte ens radiokanaler, bara P1. Inga fyllon som gapar, inga fakturor att attestera, inga blaskiga kaffefikor för att försöka vakna till på morgnarna. Det känns nästan för bra för att vara sant!

Äntligen kommer jag få användning för fiskarkoftan mamma stickade till mig för två år sedan. Äntligen kommer jag har tid att lyssna på sommarpratarna i radio varje dag. Äntligen får man ha gummistövlar och nattlinne långt in på eftermiddagen. Det är värt vartenda myggbett jag kommer att få!

Sedan har jag ytterligare två veckors semester senare i sommar. Då återgår vi till det normala, skärgård och strandhäng och storstäder och allt vad det innebär.

Om vi inte har bestämt oss för att stanna i Norrland förstås. Risken är överhängande just nu.


Googla "norsk fjord" och fatta varför.